Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Triumvirer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Träldomen i norden.
hudstruken buskona, och trälslageo sades den vara,
soin lidit en så bård medfart, att ban låg på
marken benbruten och vanför, så alt han sjelf icke
kunde röra sig ur stallet. Lagarna föreskrifva,
att träl skulle köpas som bast med mäklare och
viltoe, och om några trälens olater eller laster
af säljaren fördoldes, förklarades denne pligtig att
ersätta all den skada, som deraf inom nästa ny
och nedan kunde tillfogas köparen. Man gjorde
gåfvor af trälar, inan kunde lemna dem i böter,
man handlade med dem 1 allo såsom med annan
egendom, men någon otillbörlig sammanlefnad
emellan sina trälar tilläto våra förfader icke. Trålen
måste ordentligen förbinda sig med en qvinna, och
detta skulle ske med busbondens tillåtelse; sedan
betraktades ban soin gift man, men alldenstund de
barn, hvilka föddes af dylika äktenskap, icke
tillhörde sina föräldrar, utan busbonden, och en träl
icke kunde utöfva någon faderlig eller busfaderlig
makt, bade trälars äktenskap icke samma
anseende som de frias, hvarföre den gifta trälen i
lagarna icke kallas äkta man, utan liapsir. Samma
rätt husbonden hade öfver trälen sjelf, bade ban
äfven öfver dess egendom, så att allt hvad trälen
ägde eller förvärfvade i husbondens tjenst, det
hörde husbonden till, hvarföre äfven i våra
landskapslagar trälar sättas i bredd med stafkarlar,
och då fränder ville lösa en anhörig ur
träldomen, màsle de svärja, att lösen erlades af deras
egoa och icke af trälens penningar, emedan i
annat fall busbonden komme att laga sitt eget gods
såsom lösen för trälen. Deraf, att denne i alla
afseenden betraktades såsom husbondens
ovillkorliga egendom, hvaröfver staten icke ägde att
tillegna sig någon rätt, följde naturligen, att Irälen
icke hade några förpligtelser till det allmänna.
Han ägde inga medborgerliga rättigheter, kunde
icke vittna, tick icke bära vapen, stod icke under
lag och landsrätt med andra män, ban var icke
manhelgher, icke /ridhhelyher, hade ingen frid af
lagen sig försäkrad, inlet skydd af det allmänna,
hvarföre äfven det, alt göra någon till träl,
kallades att taga manhelgd af bonom. Meo derföre
att trälen stod utom alla förhållanden till
samhället, och icke var annorlunda ansedd än såsom ett
ting, hvilket med oinskränkt rätt tillhörde sin
ägare, ålåg det denne att svara för alla hans
gerningar, så att, om trälen begick stöld eller
drap, eller ban på annat sätt våldförde sig
antingen mot friboren man eller mot dess trälar,
tillhörde det busbonden att med böter försona
brottet, derföre att ban ej bättre "tämde sin träl."
Vägrade han delta och bellre utlemnade den
brottslige att dödas eller straffas af målsäganden efter
dennes bebag, då blef Irälen med en ekvidja om
halsen upphängd på grindstolpen vid busbondens
gård, der kroppen skulle hänga, till dess vidjan
afrullnade och ett vite af fyratio marker
drabbade den, som dristade sig att afbugga vidjan. Man
ville genom detla vederstyggliga skådespel tvinga
busbonden att bellre gifva böter än utlemna
trälen, emedan man föraktade att taga hämd på en
sådan usling och derföre i fråga om trälars brott
Träldomen i norden. 115
hufvudsakligen fordrade böter. Oförrätter åter,
begångna mot annan mans trälar, betraktades icke
såsom tillfogade dessa, utan bedömdes endast
efter den förlust, som busbonden derigenom led, så
att, om en träl blef ihjälslagen eller på annat sätt
någon skada tillfogades bonom, att ban blef
oduglig lill arbele, erlades inga andra böter, än full
ersättning för trälens värde, som godlgjordes
husbonden. Öfver hufvud hade man för trälar ett så
djupt förakt, alt bland oqvädinsord Irälnamnet
hörde lill de skymfligasle, sä att det belades med lika
böter, om någon smädande kallade en ättboren man
för frigifven träl eller beskyllde honom för
tidelag, och alt dö för trälars band räknades bland
de skamligaste dödssätt. I allmänhet behandlades
de gamla nordboarnes trälar med lenilig
mensklighet, om ock någon gäng en busbonde, som var
oinskränkt herre öfver sin träls lif, i vredesmod
och under uppbrusande betta kunde lukta bonom
för hårdt. Äfven lagarna halva sörjt för en
faderlig uppfostran af Irälinnornas barn, ty då en
busbonde ville bevisa sin rätt till en bemfödd träl,
måste ban svärja samt med vittnen och
tolfmanna-ed intyga, att trålen blifvit i bans bus född,
druckit mjölk af sin moders bröst, varit med kläder
ombonad och legat i vagga. Så ofta våra
förfäder i glada dryckeslag firade högtidliga tillfällen,
vid offerfester, vid trolofningar, vid bröllop och
arföl, delades välfägnaden och glädjen äfven till
trälarne. Förgripelser mot dem vid dessa glada
fester voro i lagarna belagda med lika böter, som
förgripelser mot friborne män. Man ville att
också trålen skulle njuta någon vederqvickelse från
arbetet, att äfven ban af lifvet skulle hafva sina
fröjdfulla och glada ögonblick, och glädjens
stunder ansågos böra för bonom vara lika fridlysta
som för den frie mannen. Gode busbönder icke
blolt lemnade sina trälar tillfällen till förvärf, men
tilläto dem äfven att med de hopsparda och
förvärfvade penningarna köpa sig frie Iràn träldomen.
Sinne för mensklighet och en för dessa tider
oväntad upphöjdhet i tänkesätt framlysa icke sällan i
våra förfäders handlingar. Derigenom förmildrades
många trälars lott, så alt, eburu den
Skandinaviska nordbon nedsäg på dessa varelser med ett
stolt förakt, svarande mot det böga värde ban
satte på friheten, var dock trälens öde i norden
drägligare än i många andra länder. Derföre
förekomma äfven ofta i fornsagorna drag af trälars
ädla tillgifvenhet för sina husbönder, och mången
träl återfick fribeten såsom en gåfva för visad
trohet och duglighet eller ådagalagdt mod.
Husbonden, eller den, som med busbondens goda vilja
frilöste trälen, medtog bonom då till tinget, lyste
bonom i manhelgd, upplog honom i sin ätt,
hvilket kallades alt ältleda bonom, och iklädde sig
dermed ansvaret för hans förhållande till
samhället. Sedan kunde den frigifne söka och svara för
sig samt i eden stånda. Men ban stod dock ännu
under uppsigt eller i ett visst beroende af sin
fordne busbonde, och i händelse att ban mot
denne skickade sig otacksamt eller vanvördigt, blef
han till straff derför åter träl. Äfven den frigif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
