Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Triumvirer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
140
Tßrnnefelt.
TUrn flyclii.
eD areal af 19,50!? tunnl., hvaraf 2,990 äro sjöar
och kärr. Adr. Westervik
Tilrm-felt, Ander*, före sitt adlande kallad
■iullou, tjenade sig upp ifrån de aldra lägsta
grader, lian började sin bana såsom simpel
soldat under Kronobergs infanteriregemente, samt
bi-vistade i sådan egenskap Köpenhamns belägring
och sjöslaget i Sundet. För sin stora under
kriget ådagalagda tapperhet befordrades han 1660
till fänrik, lian hade både till lands och sjös vid
flera tillfällen visat sig vara en tapper och
hurtig soldat, samt isynnerhet vid Ny-Elfsborg gjort
synnerliga prof på käckhet. Sedermera blef ban
1669 löjtnant och 1675 kapten vid llelsinge
regemente. Uti sistnämnde egenskap adlad 1683
samt slutligen utnämnd 1703 till öfverstlöjtnant
och kommendant i Mietau. Hans adliga ätt utgick
med yngste sonen, kaptenen vid Helsinge
regemente Magnu* TUruefelt, som togs tillfånga
af Ryssarne vid Liesna, och året derpå afled i
Smolensk.
Tiirneroii, Adolf, son af postmästaren och
organisten P. T. Törneros i Eskilstuna, föddes
julaftonen 1794. Vid sin död 1803 efterlemnade
fadren, som alltför mycket hade öfverlemnat sig
åt sin vurm för spel på nummerlotteriet, familjen
i ganska torftiga omständigheter. Snart utmärkte
sig den unge gossen på skolan och gymnasium i
Strengnäs genom en brinnande kunskapstörst och
förvärfvade sig samtlige lärares mest hedrande
vitsord; men redan vid tretton års ålder nödgades
ban för sin utkomst, sjelf ännu ott barn, börja
undervisa andra barn. Anländ till Upsala, der ban
ännu alltid måste uppoffra en dryg del af sin tid
ät andras undervisning, sysselsatte han sig ifrigt
flera år med studierna för graden och
promoverades 1818 med stor utmärkelse lill filosofie
magister. Under de första akademiska ären var hans
umgänge inskränkt till några få kamrater och
landsmän; men några år senare trädde han i en
bekantskap med fosforisterne, som efterhand
öfvergick till den förtroligaste vänskap. Ännu i sina
sista år blygdes han aldrig att erkänna, att han
bade tidningen Phosphoros att tacka för sina
första väckelser och vissa recensioner i Svensk
Litteratur-Tidning för sina begrundningar öfver
vetenskap och skön konst. Senare blef han
medarbetare i denna tidning och i Svea. Alltid var
ban en välkommen gäst i de familjer, hvilka denna
tiden öppnade sina bus i Upsala för unga
litteratörer och artister, hvarvid inan sysselsatte sig
med musik, läsning och elt lifvande samspråk.
Om Törnoros dervid ej spelade någon hufvudroll,
så bidrog han dock att, genom sitt för allt skönt
och sannt djupa sinne, öka trefligheten, samt
genom sitt blixtrande snille krydda samtalet. Hos
honom funnos stora och rika anlag likasom de
största motsatser. Så t. ex. hade brist på tid
förhindrat honom att förvärfva sig någon utmärktare
skicklighet i klaverspelning; men han improviserade
fantasier, som enligt kännares omdöme bade
förtjent att upptecknas, ehuru han sällan tillät 9ig
delta nöje i andras närvaro. Han hade ett oför-
likneligt fint öra, en mångsidig uppfattning
afton-konsten, och skulle troligen, ifall han fått taga
kännedom om kompositionsläran, hafva intagit ett
hedrande rum bland tonsättare. Hans läsning gick
både på bredden och på djupet; inen isynnerhet
var hans mest älskade bufvudstudiiim den
Romerska litteraturen och inom denna blef han ock
befordrad, i det han 1819 kallades till docens,
1827 till adjunkt och 1832 till eloqv. et poeseos
professor. Fä lärde hafva kommit till en så
grundlig kunskap i Latinet som ban, och sent, om
nå-gonsin, lärer någon komma att vid Upsala
akademi med sådan heder som ban, fylla den af bonom
alltför kort innebafda lärostolen. Han icke
allenast skref den mest rena Latinska stil, utan hade
äfven genom trägen läsning gjort sig till alla
delar väl hemmastadd inoin bela det forn-Romerska
språkets område, med inbegrepp af dess tungomål,
seder och historia, samt med filosofisk skärpa
uppfattat språkets alla egenheter. Men Latinet var
dock icke det enda, hvarpå han gick pä djupet.
Egentligen kunde man säga, att han hade tre
eller fyra bufvudstudier, om icke flera, ty ban
fördjupade sig med samma kärlek i den Grekiska
litteraturen, i den nyare syd-Europeiska, i
filosofien, i estetiken, i historien m. m. Olyckligtvis
blef den samvetsgranne läraren en martyr för sn
Latinska lärarebefattning. Isynnerhet blef den
beständiga sysselsättningen att granska
öfversätt-ningsprof och krior alltför själsmördande för en
så liflig och estetisk själ som bans. Också tog
ban knecken på denna befattning, först till lynnet,
så till hälsan, under det att den tillika uppslukade
en lid, som kunnat för honom sjelf och
vetenskapen nyttigare användas. Förut lättrörlig, relbgi
sprittande vid den finaste andliga beröring,
ban småningom tillika vresig och bäftig- AH’
mer och mer sällan, och då vanligast sent på
aftnarna kunde han slita sig lös från de kn»r>
"som likt vampyrer utsögo hans hjertblod". h°rla
blefvo nu de stunder, då han kunde vinna någon
förströelse, och derifrån återvänd till hemmet samt
den nattliga hvilan, fann han oftast sömnlösheten,
ej sällan plågan. Vid uppvaknandet väntade
honom ingen huslig vederqvickelse, i det otrelbg8
ensliga studentlifvet, hvars huldgndinna var
gammal och utsökt vidrig städerska. Ocb do
funnos få, som hade ett sådant inre behof,*»®
han af umgänget med goda och okonstlade nienni
skor, framför allt qvinnor, och af införlifvande! me
naturen. Några smärre utflygter om sommar"1 ^
naderna blefvo slutligen nästan hans enda
qvickelser. Tvenne händelser bidrogo de
att fördystra enslingens stunder, nemligen ’
sten af hans mycket älskade moder och uetj
s. k. affall, hvilket i hög grad smärtade bono •
Emellertid förgingo ären, dock ständigt mulnan .
till dess han d. 20 Jan 1839 slöt sitt värdeloi .
men föga lyckliga lefnadslopp. . j,
TUrnflyeht. Denna i allmänhet sällan omj8
ätt hade likväl nära ett helt sekel ett stort^ ^
seende, ehuru mest genom fredliga yrken, o
lemnar således ett stöd för den gamla erlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
