Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulf, Melkior Axelsson - Ulf, Erik - Ulf Fasi - Ulf Jarl - Ulf Jarl - Ulfeld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ulf, Melkior Axelsson, som 1620 adlades för
ådagalagd tapperhet i fält och 1629
introducerades på Svenska riddarhuset, hörde icke till den
gamla adliga ätten, utan började en egen ätt, som
utgick redan med hans son.
Ulf, Erik, hvilken såsom ryttmästare vid ett
Finskt regemente 1664 förklarades för adel och
introducerades på Svenska riddarhuset, under N:o
688, Ulf af Finland, tillhörde en särskild, nu mera
äfven utgången ätt.
Ulf Fasi, af Folkunga-ätten, en son af jarlen
Carl den Döfve, blef vid Knut Johansson Långes
uppresning 1229 af denne sin slägtinge gjord till
jarl, i stället för Folke Birgersson, hvilken förut
varit jarl hos konung Erik Läspe. Denne Ulf Fasi
hade ett så stort anseende ibland Folkungarne och
ett så betydligt medhåll af det inflytelserika
presterskapet, att Erik Läspe äfven efter slaget vid
Sparrsätra, der den upproriske Knut Johansson
Långe stupade, måste bekräfta honom i hans
jarlsembete, hvilket han sedan förvaltade med så
oinskränkt myndighet, att hela regeringen berodde af
hans godtycke och det i samtida handlingar säges,
att allt riket styrdes efter hans vink. Jarlen Ulf
Fasi var en slug, modig och driftig man; men
tillika mycket äregirig och stolt. Utomlands
sökte han styrka sitt anseende genom ett nära
förbund med konung Håkan i Norrige samt inom
riket genom medhåll af Folkungarne och
presterskapet. När konung Håkan gjorde ett fiendtligt
infall i Wermland och härjade der, af den
anledning, att några hans upproriske undersåter tagit
sin tillflykt dit, samt Erik Läspe illa upptog detta
anfall, yrkande ersättning derföre, afböjde Ulf Fasi
det hotande fredsbrottet genom sin myndighet.
Likaledes förmådde han, så länge han lefde,
förhindra den upproriske Holmgeiers afrättning, af
erkänsla mot dennes fader, Knut Johansson. Det
synes icke osannolikt, att den äregirige Ulf Fasi
umgåtts med förslaget att bringa
konungavärdigheten till sitt hus, i hvilket hopp han måhända
styrktes af Erik Läspes sjukliga tillstånd och
barnlöshet; men om så varit, hindrade döden hans
planer att komma till mognad, ty han afled redan
1248, således tvenne år före konung Erik.
Oaktadt all hans äregirighet, lärer hans styrelse varit
ganska omtyckt, ty det säges uttryckligen, att
hans dödsfall sörjdes och beklagades af hvar man.
Af hans ännu befintliga sigill synes att han,
likasom många andra Folkungar, förde i sitt vapen
ett upprättstående lejon öfver tre strömmar. Uti
bref och allmänna skrifter kallade han sig: ”Ulf
med Guds Nåde Svears och Göthers Jarl”, samt
på Latin: ”Ulfo Dei gratia Dux Suecorum.”
Ulf Jarl, den namnkunnige odalbonden Skoglar
Tostes son, kallas jarl i Westergöthland och
nämnes i några urkunder äfven Ulf hin Gamle.
Likasom sin fader förvärfvade han i ungdomen
rikedomar och anseende genom lyckliga vikingafärder,
och bodde sedan på sin gård i trakten af
Billingen. Der gå ännu sägner om ”Konung Ulf den
Gamle”, såsom den der varit en vis och
välgörande höfding. Af hans förstånd och rättvisa domar
säges det ordspråk hafva uppkommit: ”Så
kännom vi Ulf.” Invånarne i byn Hafstena vid
Billingen veta ännu att omtala Ulf den Gamles
dygder och utvisa hans grafhög, der han säges ligga
begrafven i en silfverkista. Den lund af ekar,
som derintill är belägen, kallas Ulf-Eke, och i
detta namn tros den vördade höfdingens minne
vara förvaradt. Uti Knytlingasagan nämnes en Ulf
Jarl främst bland alla de höfdingar, som följde
med konung Knut den Store till England; detta
har blifvit lämpadt på denne, men tillkommer
rätteligen en annan
Ulf Jarl, Thorkel Sprakeläggs son, hvars stora
förtjenster och kloka uppförande bragte honom
till det anseende, att han fick konung Knuts
syster Estrid till gemål, hvarefter han, genom sin
son, Sven Ulfsson eller Sven Estridsson, blef
stamfader för en lång rad af Danske konungar.
Enligt Saxo Grammaticus skall Ulf genom list hafva
förskaffat sig sitt höga giftermål. Sedermera blef
Ulf Jarl af sin svåger, konung Knut, förordoad
till jarl eller ståthållare i Danmark, och konungens
egen son, Hårdaknut, anförtroddes åt hans
uppsigt. Under denna tid började kriget, som
konung Anund Jakob i Sverige och Olof Haraldsson
i Norrige företogo emot Danmark. Ulf Jarl
råkade då uti stor olägenhet derigenom, att han lät
utropa den unge Hårdaknut till konung i Danmark,
utan att derom rådfråga konung Knut, hvarföre
han äfven vid dennes ankomst stod i beråd att fly
undan. Emellertid skickade han sin son Sven till
konung Knut såsom pant af sin trohet, hvarefter
konungen befallte honom att sammandraga hären.
Derpå bevistade Ulf Jarl hela fälttåget emot de
Svenske och Norske, och kom äfven till konung
Knuts undsättning, när denne i Helgeå var af de
fiendtliga flottorna omringad. Efter slaget besökte
konungen honom på hans gård vid Roeskild, der
ett slålligt gästabud var anrättadt. Jarlen sökte
på allt sätt roa sin konungslige gäst och svåger;
men Knut fortfor icke desto mindre att vara
tankfull och fåordig. Sedan Ulf Jarl länge förgäfves
försökt åtskilligt för att få konungen vid gladt
lynne, föreslog han ändtligen att de skulle spela
schack. Detta tidsfördrif antog konungen; men
spelade härvid utan eftertanka, så att han
förlorade den ena pjesen efter den andra; då
tålamodet slutligen förgick Ulf Jarl, så att han häfligt
sprang upp, stötte bordet öfver ända och ämnade
gå ut. Hånfullt ropade då konungen efter honom:
”Löper du nu, Ulf Rädde?” hvarpå denne vredgad
genmälte: ”Du hade lupit långt längre om du
kunnat vid Helgeå, och hette jag då ingalunda Ulf
Rädde, då de Svenske slogo ned eder som hundar
och jag kom till eder undsättning.” Detta djerfva
svar kostade honom lifvet; ty straxt derefter lät
konungen nedsticka honom i sjelfva Roeskilds
kyrka, hvilket skedde år 1031.
Ulfeld. Denna ätt var den första af Skånska
adeln, som introducerades på Svenska riddarhuset.
Bland Danmarks då mäktiga adel ansågs den för
en af de ansenligaste och hade redan i flera led
beklädt de högsta riksembeten. Ättledningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
