Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulfeld, Korfitz - Ulfhild - Ulfhjelm, Ambjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frambröt Ulfelds ovilja i bittra och häftiga ord,
hvilka snart framfördes till Carl Gustaf, som dervid
likväl ej gjorde annat, än att han ur sin tjenst
afskedade den orolige fremlingen. Han
qvarstannade likväl i Malmö, och der upptäcktes snart nya
af honom förberedda stämplingar. Då nemligen de
Svenska sakerna, efter Köpenhamns undsättning,
syntes taga en mindre fördelaktig vändning, var
genast grefve Ulfeld betänkt på att åter ställa
sig in med det Danska hofvet, samt ämnade,
medelst biträde af Holländska hjelpflottan, spela Malmö
och Landskrona i Danskarnes händer. Saken blef
på ett besynnerligt sätt förrådd, ty en räf, som
hade fått väderkorn af att något vore gömdt i
sanden vid Limhamn, uppkrafsade en derstädes
nedgräfd ask, som innehöll åtskilliga bref och
dokumenter, hvilka af vederbörande skolat afhämtas,
men nu föllo i strandvaktens händer. I följd af
denna upptäckt arresterades genast grefve Ulfeld,
och saken undersöktes af en kongl. kommission,
hvarvid åtskilliga Malmöboar blefvo afrättade. För
att undvika faran af motsägelser och
öfverbevisning lade sig Ulfeld till sängs, låtsande sig hafva
fått slag och vara mållös, så att försvaret måste
inför rätten utföras af hans gemål, grefvinnan
Eleonora, hvilken äfven gjorde detta med mycken
qvickhet och behag. Så fördröjdes rättegången
och emellertid inträffade konungens död, hvarefter
förmyndare-regeringen, som antingen ej ville eller
ej kunde öfverbevisa Ulfeld, beslöt gifva honom
fri. Af misströstan och otålighet, eller, såsom
några påstå, dertill narrad af sin svåger och
fiende, Hannibal Sehestedt, rymde likväl Ulfeld från
Malmö några få dagar, innan han eljest hade fått
underrättelsen om sin formliga befrielse. Hans
flykt tillgick på följande sätt. Han förvarades i
sitt eget hus, beläget vester om strandporten och
helt nära intill vallen. På det att vakten skulle
skingras, lössläpptes på stället en ostyrig hingst,
som gjorde ett sådant oväsende, att alla
soldaterne lupo dit för att hjelpa till rätta. Den
underofficer, som bevakade grefvens rum, narrades
derifrån af en jungfru, som låtsade söka efter en
ring. Emellertid undsluppo Ulfeld och hans hustru,
hon i vanliga karlkläder och han under en prests
förklädnad. Då uppstod ett länge begagnadt
ordspråk: ”slå öfver som Ulfelds gångare”, hvilket
brukades när någon ljög alltför handgripligen.
Flyktingarne kommo lyckligt undan till
Köpenhamn, der Ulfeld snart fängslades och slutligen
måste ödmjukligen erkänna ”sina förbrytelser emot
Danmark och dess konung, samt att dessa brott
icke kunde ursäktas, utan endast af kongl. nåd
och barmhertighet tillgifvas.” Mot denna afbön,
erläggande af ny trohetsed samt afstående af all
sin på Seeland varande egendom, togs han
ändtligen åter till nåder. Någon tid derefter fick han
sin frihet att resa öfver till Fyen och derifrån till
de varma baden i Tyskland. Alltid orolig och
ränkfull, gaf han då kurfursten af Brandenburg det
förslag, att med den missnöjda adelns tillstånd
eröfra Danmark. Detta ådrog honom fullkomlig
undergång och en skymflig dom 1663. Han dömdes
såsom landsförrädare från lif, ära och gods. Hans
kropp skulle fyrdelas och steglas, ett högt pris
sattes på hans hufvud, ett af hans i Köpenhamn
varande hus nedrefs, och på den plats, der det
stått, upprestes en skampåle med inskrift:
”Förrädaren Korfitz Ulfeld till evig blygsel och vanära.”
En bedröflig minnesvård, som qvarstått ända till
våra dagar. Sedan Ulfeld, i anledning af det pris,
som var satt på hans person, lefvande eller död,
ingenstädes fann sig säker, reste han från det ena
stället till det andra, någon tid såsom sina söners
hofmästare, men måste slutligen på egen hand söka
sin säkerhet. Sedan han ådragit sig en svår
förkylning, angreps han 1664 på en färja vid Basel
af häftiga plågor. Han afled, sedan han
namngifvit sig för färjkarlen och bedt honom om en
graf i sanden vid Rhenströmmen, på det ingen
måtte på hans liflösa kropp utöfva den grymhet
han i lifvet undsluppit. Sådant slut fick denne
herre, hvilken af äregirighet och hämdlystnad
under flera års tid gjort allt hvad i hans förmåga
stått, för att öfver sitt arma fädernesland draga
så väl krigets eländen som fremmande ok. Hans
son, Leo Belgicus Ulfeld, som gick i
Österrikiska husets tjenst och uti Hofmans genealogiska
tabeller kallas riddare af S:t Jagos orden, var
fader till grefve Korfitz Anton Ulfeld, Ungersk
rikskansler och en betydande man hos kejsarinnan
Maria Theresia; denne afled barnlös omkring år
1770 och var den siste af sin gamla
märkvärdiga ätt.
Ulfhild, en dotter af Håkan Finsson i Norrige,
var Svenske konungen Sverker den Gamles gemål;
men lärer hafva aflidit kort tid efter sedan han
uppstigit på thronen. Hon var moder till prinsen
Johan, hvilken, för sina utsväfningar och flera
våldsamheter, ihjelslogs af bönderne medan fadern
ännu lefde, samt till konung Carl VII Sverkersson.
Ulfhjelm, Ambjörn, son af postmästaren i
Jönköping A. Ulf, började sin bana 1697, såsom
gemen soldat under Jemtlands regemente.
Befordrades 1700 till underofficer derstädes, och 1701
till fänrik vid den Norrländska tre- och
femmännings-bataljonen, vid hvilken han 1703 blef löjtnant.
Genom flera visade prof på stor tapperhet,
hvarigenom han utmärkte sig till och med ibland Carl
XII:s käcke krigare, beredde han sig denna
hastiga befordran. Sedermera blef han 1706 kapten
vid nämnda bataljon och 1709 kapten vid Uplands
regemente, då han under en sjöfärd strandade vid
Domsnäs i Kurland och gjordes till fånge, men
lyckades att straxt derefter åter blifva fri genom
flykten och undkomma till Stockholm. Derpå
bivistade han det märkvärdiga slaget vid
Helsingborg 1710, uti hvilket han såsom den äldste
kaptenen kommenderade hela regementet, emedan så
väl öfversten som majoren, de enda närvarande
regementsofficerare, redan vid första salfvan
stupat. Sedermera var han samma år kommenderad
på flottan med något manskap af regementet, samt
visade vid dessa, äfvensom flera andra tillfällen,
prof på synnerlig tapperhet, så att han 1711 blef
major vid Uplands regemente och 1713 upphöjdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
