Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
Upprenuiugar.
Uppror.
det öfvermodiga adelsväldets kamp emot den allt
mer och mer försvagade konungamakten. Segern
vid Oluströmmen 1229 beredde företagets
fram-gàtig; men efter fem ärs öfvervälde dukade det
åter under genom det blodiga nederlaget vid
Spar-sätra 12 it. — Folkungaupproret under konung
Waldemar, hvilket af den kraftfulle Birger Jarl
qväfdes i blod, genom den förrädiska afrättningen
vid Herrevadsbro 1252, var äfven elt adelsväldets
försök emot konungamakten. — Hertigarne Eriks och
Waldemars upprepning emot sin broder, konung
Birger, hvilken rörelse medförde den skändliga
Håtunaleken 1306 och bela rikets delning, samt
slutligen ledde till det ohyggliga brodermordet vid
det s. k. Nyköpings gästabud 1317, skakade
konungamakten uti dess innersta grundvalar och
under-gräfde för läng tid dess vederbörliga anseende. —
I)e missnöjde svenske herrarnes uppresning emot
den gode, men svage Magnus Eriksson 1363,
medförde utländske regenters inkallande i riket, och
drog for långliga tider mångfaldiga svåra olyckor
öfver det arma fäderneslandet. — Upproret i öfra
Sverige år 1371 emot konung Albrekt kastade
honom belt och hållet i de stores händer samt
gjorde nästan alldeles slut pä konungamaktens
myndighet och anseende. — Adelns uppresning 13S3
emot samme konung föranledde drottning
Margaretbas inkallande och Kalmare-unionen, hvarunder
landet mer än en gång fördes till branten af en
fullkomlig undergång och riket sväfvade i fara att
förlora sin gamla sjelfständighet. — Dalalmogens
och sedan bela landets allmänna uppresning 1433
under fribetsbjelten Engelbrekt, emot konung Erik
XIII af Pommern, lade gronden till räddandet af
rikets sjelfständighet undan det hotande
utländska oket, samt bidrog äfven väsentligen att höja
allmogen ur den öfverhandlagande förtryckta
ställning under andlige och verldslige herrar,
hvarå|| densamma under tidernas läogd allt mer och
mer kommit att förfalla. — Erkebiskopen Jöns
Bengtsson Oxenstjernas och de andliges
uppresning 1457 emot konung Carl VIII Knutsson,
hvaraf följde dennes fördrifvande, förde prestväldet
i Sverige till sin högsta böjd. — Detta vann en
ytterligare förstärkning genom biskop Kettil
Carlsson Wases uppror 1463 emot konung Christian af
Oldenburg, men ledde slutligen till en brytning
emellan adelsväldet och prestväldet. —
Dalallmogens och sedermera hela landets allmänna
uppresning, 1520, under Gustaf Eriksson Wase, emot
Christian II Tyrann, räddade ändiligen rikets
sjelfständighet och oberoende, gjorde ett slut på den
olycksbringande Kalmare-unionen, samt medförde
införandet af en fast och stadgad konungamakt.
— Daljunkarens uppror i Dalarne 1527 emol
iGu-staf I var katolicismens misslyckade försök att
rädda sig från undergäng. — Westgötha-upproret
1529 utgjorde adelsväldets lika misslyckade
försök att återvinna sitt fordna anseende, samt ånyo
inskränka den utbildade konungamakten. —
Uppresningen i Dalarna 1531 var i grunden blott ett
ytterligare försök af katolicismen att åter göra
•ig gällande. — Dackefejden i Småland 1542, den
farligaste uppresningen emot konung Gustaf I,
föranleddes af allmogens obenägenhet att underkasta
sig konungamaktens inflytande på en mängd
förhållanden, som den af ålder varit van att
sjelf-myndigt kunna afgöra, och ledde blott till en
ytterligare inskränkning af böndernes oberoende. —
Snapphanarnes upproriska rörelser i Skåne under
konung Carl XI hade sin egentliga grund uti detta
nyligen eröfrade landskaps fortfarande
tillgifvea-bet för sitt fordna bufvudrike, Danmark. —
Dalkarlarnes uppresning 1 743 var blott en
parlilill-ställning, som ej ledde till några väsentligt
följder. — Vestra arméens uppresning I »09 emot
konung Gustaf IV Adolf korn ej att fullföljas, i
anseende till konungens under liden inträffade
afsättning. — De upproriska rörelserna i Skåne år ISll,
med anledning af förstärkningsmanskapets
utskrifning, stillades snart.
Uppror. Samlar sig folkmängd tillhopa, och
lägger del uppsåt ä daga, att med förenadt väld
sätta sig upp emot verkställighet af offentlig
myndighets bud, eller att den till någon embetsåtgärd
tvinga, eller att för sådan åtgärd hämnas: skingra
sig de upprorsmän, på offentlig myndigbets
befallning, och låta sig lill ordning bringas, dä stralfcs
anstiftare och auförare med arbete å fästning 1’ràn
sex månader till tvä år; men de öfliga våren från
straff frie. Skingra sig ej upprorsmän, ulan viu
troltsigbet emot offentliga myndigbetens befallning,
våren dömde, anstiftare och anförare till arbete
å fästning från två till fyra är, och annan
deltagare i upproret till sådant arbete från sex
måoa-der till två år. Göra upprorsmän väld å person,
eller bryta eller förstöra de bus, eller plundra
eller förderfva de annan egendom, då skola de
straffas, anstiftare och anförare med arbete å
fästning frän sex till tio år, och annan deltagare i
upproret med sådant arbete å fästning från tvä
till sex år; vare ock, för väld eller annan
brottslig gerning, som vid uppror begås,
gerningsman-nen dömd till det ansvar, som deiför i lag
serskild! stadgadt är. Dräper upprorsman den, sora
uppror stilla vill, miste lifvet. Varder
upprorsman dråpen, ligge ogild. Har någon, mundtligen
inför menighet eller annan folksamling, eller i skrift,
den ban utspridt eller utsprida låtit, lill uppror
nppmanat, straffes, när uppmaningen ingen
straffbar verkan hade, med fängelse från två till sex
månader. Samma lag vare om den, som annans
skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed
komma uppror åstad. Till upprors stillande mà
krigsmanskap användas; dock äge det ej å
upprorsmän vapen förr bruka, än den på stället
virande civilinyndigbet tre gånger ljudeligen i
konungens namn befallt dem att genast åtskiljas,
vid äfventyr att vapenmakt eljest användes.
Öfvergå upprorsmän så bastigt till väld, att
civilinyndigbet ej kan så förfara, som na sagdt är,
då äge den myndighet förordna, att upproret med
vapenmakt genast stillas skall. Ej må dock, >
något fall, vapen längre brukas, än
civilmyndii-beten Anner sådant, för uprorets stillande, nödigt
vara. Med civilmyndighet förstås bär konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
