Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
176
lip|a||| flöte.
Upsala stift* biskopar och erkebiskopar.
återstod endast att återbesätta den erkebiskopliga
stolen, jemte några andra biskopsdömen, åt hvilka
man fann nödigt gifva nye föreståndare. Det var
högst vigtigt att hafva i spetsen en stadig och
för den evangeliska läran nitälskande man, af
hvilken man kunde vänta mod och beslutsamhet, att
mot konungen och dess anhängare försvara de nu
fattade besluten. Ingen af de i Upsala församlade
fäderne syntes passande för denna värdighet. Man
valde derföre en man, soin för lithurgien utstått
de häftigaste förföljelser, den då ännu
landsflyg-tige Abrahamus Andreæ Angermannus, hvilken
erhöll 333 röster, hvaremot Nicolaus Rotbniensis vid
valet blott fick 33, och biskop Petrus i Srengnäs
16 röster. Detta skedde den 14 Mars. Dagen
derpå valdes till biskop i Wexiö Olaus Martini,
och till biskop i Skara llenricus Gadolenus. Dä
beslutet var färdigt, uppbars det till hertig Carl
af rådet och biskoparne. När hertigen såg allt
vara af rådet och ständerna afslutadt, utan bans
hörande, yttrade han oförstäldt sin barm. Sedan
började ban med sin vanliga noggranhet genomgå
beslutet. Han gillade det mesta. Några ännu
bibehållna pàfviska kyrkobruk ville ban dock. hafva
bortskaffade och deribland besvärjelsen. Redan
förut under mötet bade tvist uppstält om
sistnämnda sak, och man hade stannat vid det heslut, att
det gamla ordasältet: "Far här jjl, du lede
djefvul I" skulle utbytas mot: "Vik härifrån, du
orene ande!" men äfven delta ville hertigen hafva
bort. Rådet och biskoparne föreställde väl, att
man borde fara varliga med den råa och
okunniga menigbeten;’ men hertigen förklarade
uttryckligen, att ban endast med detta vilkor skulle
skrifva under. Ordföranden och biskoparne gingo dä
ned och hemställde lill presterskapet, om mötet
kunde eller borde göra fursten härutinnan till
viljes. Efter mycket tvistande biföllos alla hertigens
andringar, utom den, som angick besvärjelsen,
hvilken borde bibehållas, lill åtskillnad från
Calvini-slerne. Ordföranden öfvertalade också hertigen
slutligen att gå in derpå. Nu var allt färdigt till
nnderskrift; men redan begynte det rykte
utspridas, att hertigen och bans presterskap voro
hemligt tillgifne kalvinska läran. Uli beslutet var icke
denna bekännelse nämnd bland de kätterier, som
skulle undvikas, utan det nästan liktydiga namnet
"Sakramentariermen biskoparne i Åbo och
We-steräs började yrka, atl namnen "Kalvinister" och
"Zwinglianer" äfven skulle insättas. Ordföranden
invände, alt det var öfverflödigt, då de
inbegre-pos under namnet Sakramentarier; men icke desto
mindre voro biskoparne envise och ville icke gifva
efter, ehuru ordföranden invände, att då allt det
öfriga vore väl affattadt och färdigt, skulle ett
sådant steg blott förolämpa hertigen. Då reste sig
Nicolaus Uolhniensis, nedlade offentligt silt
ordförandeskap och gick förtretad ur samlingen. Mycket
oväsende uppstod sedan, och flere reste i
vredesmod ur staden. Emellertid gingo Nicolaus
Botb-niensis och tvenne biskopar upp till hertigen,
berättade förloppet och frågade, om ban ville
tillåta insättandel af de ifrågavarande namnen. Her-
tigen, som förstod, att man baft afseende på
honom och hans presterskap, svarade belt vred:
"Sätter in alla, som j veten af det slaget, ja,
fånen i helvetet, ty ban är ock min fiende." Då no
alla binder voro undanröjda, blef mötets beslut
den 19 Mars uppläst och gilladt. Den 20 Mars
skedde underskrifterna af de närvarande, hvarpå
alla åtskiljdes. Med tiden blef Upsala mötes
beslut antaget såsom en af Svenska kyrkans
grundlagar, och till minne af dess fattande firas hvarje
ärbundrande en jubelfest. Sjelfva urskriften
förvarades länge i det kungliga kansliet. Vid
jubelfesten är 1693 lät konung Carl XI åt
densamma göra ett särskildt skrin af silfver, hvari den
ännu i riksarkifvet förvaras.
Upsala stift eller erkestiftet innefattar
landscaperna Upland, Gestrikland och Helsingland,
Stockholms stad, samt socknarna Norrby och Tärna af
Westmanland.
Upsala stifts biskopar och erkebiskopar
hafva alltifrån förslå början utöfvat ett visst
anseende, samt oftast kunnat räknas bland rikets
förnämste och mest inflytelserike män. De bade
ursprungligen sitt säte uti Gamla Upsala, till och
med erkebiskop Fulko; men alltsedan bar Nya
Upsala varit de Svenske erkebiskoparnes residens.
Biskopar i Upsala voro följande: Nikolaus, en
frände till konung Stenkil och Weslgötba-jarlen
Ulfsson, lärer för det mesta hafva uppehållit sig
i Sigtuna, till dess Upsala tempel förstördes. Han
anses hafva dött omkring samma tid som konung
Inge den yngre. Sven Kolsson, en frände till
Sverker den Gamle, lill hvars uppstigande på thronen
ban säges hafva kraftigt bidragit, tros hafva
aflidit omkring år 1140. Sivard, den tredje
Upsala-biskopen, invigdes i sitt embete 1141, men om
honoin känner man ingenting vidare. Henrik den
Helige, af Engelsk härkomst, åtföljde konung Erik
Jedvardsson på bans tåg till Finland, hvilket land
ban begynte omvända till kristendomen och der
ban 1157 led martyrdöden. Efter honom kom
Kopmannus, en för öfrigt alldeles obekant person,
hvilken blef den siste biskop i Upsala och lärer
hafva aflidit omkring år 1162. Den förste
erkebiskop blef Ste/anus, en för gudsfruktan och
rättsinnig bet myckel berömd munk från Alvastra
kloster, hvilken i påfvens egen närvaro invigdes i
sitt embete uti staden Sens i Frankrike år 116-4.
och sedan med ifver arbetade pä klosters
anläggande här i riket. Ilan dog d. IS Juli 1IS5, och
blef begrafven i Alvastra. Johan, af Svensk
adlig ätt, blef, sedan han blott två år varit
erkebiskop, 1187 ihjälslagen af Esterne på
Almare-stäk. Petrus, väld 1188, dog 1197. „Hans
efterträdare Olavus Lamhatunqa dog 1200.
Valerius, förut hofbiskop hos Sverker den Unge, var
mycket tillgifven så väl denne konung, hvilken
han äfven åtföljde i slaget vid Lena, som ock
dess son, konong Johan den fromme, bland hvars
förmyndare ban någon lid var. Han dog 1220.
Olavus ßasalömer, förut biskop i Strengnäs, W
hafva varit af förnäm Svensk härkomst. Han tog
parti för den upproriske Folkungen Knut Johans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
