Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upsala Öde»
besiat, att draga till Upsala och med ett slag
försätta den hedniska afgudadyrkan i vanmakt
genom förstörandel af Upsala tempel, "hufvudsätet
för den barbariska öfvertron." De föreställde sig
att när detsamma blifvit nedbrutet eller upphrändt,
skulle bela folkets omvändelse följa derpå, och
för ett så stort, så heligt ändarnål ville de gerna
underkasta sig alla förföljelser. De höllo
emellertid detla anslag icke hemligare, än att ryktet
derom utkom, och ett mommel uppstod deröfver
bland bönderne. Stenkil varnade biskoparne, att
de skulle blifva dömde till döden, ban sjelf blifva
drifven från riket, såsom den der infört
vålds-gerningsmän i landet, samt alla, hvilka redan
trodde, falla tillbaka till hedendomen och
kristendomen utrotas. Af dessa föreställningar bragte
till besinning om oklokbeten af sitt förehafvande,
afstodo biskoparne frän fullföljelsen deraf.
Slutligen blef det gamla, herrliga Upsala tempel af
den för kristendomen ifrande konung Inge den
äldre upphrändt. Berättelserna härom äro ganska
ofullständiga. Troligen skedde det omkring år
I0ä5, före hedningarnes allmänna uppror under
Blotsven, och var förnämsta anledningen till denna
oppresning. Några antaga dock att detta väld
inträffat tre år senare, då Inge, efter Blotsvens
fall, återtagit sitt konungsliga välde. På det
berömda templets ruiner uppfördes sedan, i Erik den
Heliges tid, gamla Upsala domkyrka, som således
efterträdde det fordna hedniska templet.
Upsala Öde, kallades i fordna tider de gods och
gårdar, hvilka, ursprungligen anslagna till
templets och de allmänna oifrens underhåll, sedermera
utgjorde de egendomar, hvarutaf konungen
hämtade sin förnämsta inkomst för sig och sitt. hof.
Hvilka gårdar som af ålder egentligen räknats dit,
och hvilka således äro att anse såsom de
ursprungligaste och äldsta Svenska kungsgårdar, kan
numera icke af några gamla urkunder bestämmas,
endast att ynglingasagan uppgifver det Yngve Frey
dertill anslog sina enskilda gods. Upsala Öde
erhöll en ganska betydlig, ehuru äfven icke närmare
känd tillökning pä ßraut Ariunds lid, då denne
konung lät anlägga nyupptagna kungsgårdar inom
hvarje bärad af sitt rike, så att dylika, i stället
för alt de förut endast funnits inom Upland, då
började finnas kring hela Svithiod. Ifrån denna
tid började Upsala-konungarnes inkomster af
Upsala Öde blifva ganska ansenliga. Alla närmare
bestämda uppgifter i detta afseende saknas dock.
De enda gods och gårdar, med undantag af sjelfva
gamla kungsgården i Upsala och förmodligen äfven
Lofön i Mälaren, hvilka man med säkerhet vet
hafva tillhört Upsala Öde, äro några, utom det
fordna Svitbiods gränsor, i Westergötl||and och
Norrland belägna kronogods, hvilka, enligt
West-götbalagen och Ilelsingelagen, uti tolfte och
trettonde århundradena räknades dit. Dessa voro, i
Westergötland: Wadh och Ökul, Wartopter
(War-tofta) och Gudhem, Lungho och Holæsio, Åsar
och Skalander; samt i Helsingland och Norrland:
Högen i Sunnarstig, Högen i Sundheden och Högen
i Nordstigen, Näs i Silangri (Selånger), Nordstigen
Urar|va. 179
i
i Sioboradhi (Säbro) samt Kuluby. Konungarne
kallades Hera gånger under medeltiden,
"innehafvare af Upsala öde", och enligt medellagen af 134?
ägde ingen konung ratligbet att på något sätt,
hvarken genom gåfva eller försäljning afsöndra
något deraf lill förfång för sina efterträdare, ett
stadgande som i hög grad väckte presterskapets
ovilja och föranledde dettas starka motstånd emot
denna lags antagande; men hvilket icke
deslomin-dre intogs uti konung Kristoffers lag af 1442. Då
under unionstiden främmande fogdar allmänt
började tillsättas i landet, yrkade rådet vid Uerå
tillfällen det utryckliga förbehåll, alt endast svenske
män skulle förordnas alt förestå Upsala Ödesgods,
hvilket äfven så väl Erik af Pomern, som Kristoffer
af Bäjern och Kristian af Oldenburg åtskilliga gånger
måste lofva, ehuru dessa löften ej sällan brötos.
Uranienborg, se: ön Hven.
Urarfva. Vilja arfvingar sig urarfva göra, för
att vinna befrielse från gäld, anmälen skriftligen
vid den rätt, derunder den aflidne lydt, att de den
dödes egendom afträda, inom 1 månad från
bouppteckningen, ifall gälden då var känd; yppas
ny gäld, hafven lika lid ifrån det de sådan gäld
veta fingo, och svärjen, att de derom ej förr
kunskap haft, bären ock, der egendom skiftad är,
allt åter. Vill eflerlefvande maka afträda sin
egendom eller giftorätt, för att vinna befrielse från
gäld, hafve samma tid dertill. Har en arfvinge
sökt urarfvaförmån, men annan ej, och bestrider
denne egendomens afträde, hafve rätt att den sjelf
emottaga; ställe dock för gäldens betalning full
borgen. En sådan arfvinge är ej pligtig att för
den egendom göra medarfvingar redo: yppas
efter urarfvagörelsen någon förut okänd tillgång eller
blir något öfver, deri njuten alla laga rätt. I
detta fall skall ock offentlig stämning utfärdas; men
den, som egendomen tillträdt, vare för lagsökning
ej fri. Arfvinge, som sig rätteligen urarfva gjort,
vare fri från allt ansvar för den dödes gäld.
Efterlefvande maka deremot från all gäld, hvarföre den
andra makan ensam svara bordt. Har enka afträdt
sin lott i boet och enskild egendom, så långt de
förslå, till betalning af hennes andel i gälden,
njute ock hon för framliden befrielse från all under
äktenskapet åsamkad gäld, ändå att hon och
mannen, en för begge och begge för en, sig till
gäldens betalning sig förskrifvit hafva, eller bon för
den gäld i borgen gått. Ilar bon åsamkat sig
gäld i och för köpenskap eller annan näring, den
bon, efter serskildt tillstånd, idkat, vare lag, som
om hustru sägs; och gäller detta äfven om
från-skiljd hustru, i afseende pà egendom, som efter
äktenskapsskillnaden kan henne tillfalla. Varder
den dödes egendom till borgenärer afträdd, efter
urarfvagörelse, af någon bland arfvingarne eller
efterlefvande makas afsägelse af sin egendom
eller giftorätt, det gälle, enär urafvagörelsen eller
afsägelsen i laga tid skett, till förmän äfven för
de andre, der de ej tid till egendomens afträdande
dessförinnan försummat. Arfvingar, som
försummat laga tid att sig urarfva göra och ej eller
boskillnad sökt, svaren, en för alla och alla för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
