Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
204
Waldemar.
Waldemar.
utköra en annan konung, gaf Birger Jarl vika och
styrde sedan allt till sin död såsom sonens
förmyndare riket ined synnerligt beröm. Är 1263
blef den unge konung Waldemar högtidligen krönt
i Jönköping, samt förmäld med den sköna prinsessan
Solia, konung Erik Plogpennings i Danmark dotter;
men några år sednare, dä Birger Jarl dött, uppstod
mycken afund och bätskhet emellan Waldemar och
bans båda bröder, hertigarne Magnus och Erik,
och deoua ovän-kap underblåstes tid efter annan
af den skämtsamma och högdragna drottningen.
Slutligen inträffade en händelse, som medförde
Waldemars fullkomliga undergång. Drottningens
syster, den unga klosterjungfrun Jutta, hvilken
skildras så skön som "en engel från himmelrik,"
kom på besök till Svenska hofvet. Vid hennes
åsyn glömde konung Waldemar snart alla vigtiga
angelägenheter, emedan den sköna klosterjungfrun
upptog alla bans tankar, och den fagra Jutta
glömde äfven både skyldskapen och klosterlöftet
för sin kärlek till konungen. Då bon slutligen födde
en son, måste Waldemar, lill bot och försoning
för sitt brott, företaga en vallfärd till den helige
fadren i Kom. Under hans frånvaro förde bans
broder, hertig Magnus, riksstyrelsen bär hemma;
men när Waldemar åter hemkom, utbröt dem
emellan en uppenbar fejd. Slutligen besegrade Magnus
konung Waldemars trupper i slaget vid Hofva år
1’275. Då detta tilldrog sig, var Waldemar ett
stycke derifrån, vid Kamundaboda, uti en
bekymmerslös säkerhet. Konungen sof och drottningen
spelade skack, samt skämtade med sitt hoffolk om
den djerfve "Kittelbotaren," såsom hon spefullt
benämnde hertig Magnus, beter det uti en gammal
krönika, då en blodig och sårad ryttare ditkom,
som förkunnade nederlaget och hertigens seger.
Den oduglige Waldemar, ingalunda i stånd till
någon beslutsam handling, lyssnade icke till det råd,
som bonom gafs, att hopsamla sina krigare och
med dem oförskrackt förnya striden, för
bibehållandet af sin krona, utan Qydde genast helt
bestört undan med sin treårige son, prinsen Erik,
genom Wermlands skogar till Norrige, der ban
qvarlemnade honom i förvar. Derpå återvände ban
till Sverige, men blef då en dag, när ban med
sin vanliga sorglöshet satt till bords uti en
bondstuga i Werml|and, öfverrumplad af hertigens
utskickade, och tagen lill fånga tillika med sin
drottning, hvarefter hans segrande broder lät kröna
sig till Sveriges konung. Vårdslös och ringa
ansedd bade Waldemar varit såsom konung,
vankelmodig och föraktlig blef ban uti motgångens
dagar. Föga framgång bade derföre alla de försök,
som af bonom och andra gjordes, att återförskaffa
bonom konungaväldet. Redan samma år som ban
tillfångatogs, bade bans broder, den nye konung
Magnns, med honom ingått den förlikning, att
Waldemar skulle få behålla Östergötbland,
Westergötland, Småland, Wermland och Dalsland;
men ban blef icke länge nöjd med denna delning,
otan begaf sig till Norrige, hvars konung väl på
ett möte i Kongsbäll, der båda de tvistande
bröderne, samt en mängd biskopar och andra ansedde
män från nordens alla tre riken voro närvarande,
offentligen förklarade det bemötande konung
Waldemar fält röna för olagligt och orättvist, men
dock icke vidtog några kraftigare steg till
förfäktande af bans rätt. Sedan uppträdde äfven
några gånger för hans sak Danske konungen, som
ännu ej erhållit af konung Magnus den för
hjelp-sändningen utlofvade betalningen; men allt
stannade vid några ändamålslösa ströftåg och
härjningar, och då Danske konungen fått säkerhet för
sin fordran, lemnades genast den obetydlige
Waldemar i sticket. Slutligen gaf denne sjelf allt
förloradt, afstod 1279 hela sin rätt till kronan åt
brödren och begaf sig lill Danmark, der ban
tröstade sig med en ny älskarinna, för hvilken ban
till och ined försköt sin sköna gemål, drottning
Sofia. Derefter förnyade den vankelmodige
Waldemar Hera gånger sina anspråk på riket och sin
afsägelse, samt blef ändtligen, tvenne år före sin
broders död, af denne insatt i fängsligt förvar pà
Nyköpings slott, der ban dock ej strängt
behandlades, och hvarest ban 1:102 slöt sin oroliga
lefnad, ett varnande exempel för oduglige och
vårdslöse regenter. EfLer drottning Sofias död säges
ban hafva gift sig, först med sin tillbedda
älskarinna, Christina, hvars härkomst ar alldeles okäod,
sedan med en Tysk grefvedotter, vid namn
Catharina, och slutligen med en viss Lukrardis, om
hvilken man dock sakoar alla närmare underrättelser.
Hans ende laglige son, prinsen Erik, som någon
lid delade sin faders fängelse i Nyköping, blef pä
sin ålderdom Svensk rädsberre. Dennes son,
Waldemar Kriksaon, var tvenne gånger gift,
först med Ingeborg, en dotter af riddaren Bo
Nilsson Natt och Dag, samt sedan med Helga, en
dotter af Anund Röreksson. Med sin förra gemål
bade ban åtta barn, deribland Erik
Waldemars-son, som dog vid böljan af 1400:1a1et, och var
den siste manlige afkomling af Folkungaätten, samt
Margaretha, hvilken blef en stammoder för
familjerna Leyonbufvud och Lewenhaupt.
Waldemar, yngste sonen af konung Magnus
Ladulås, kallas redan ären 1302 och 1304 Finlands
hertig uti åtskilliga permebref, och blef
förstnämnda år, vid sin broders, konung Birgers
kröning i Söderköping, slagen till riddare.
.Misstänktes dock snart derefter af Birger för upproriska
stämplingar, och måste 1304 på slottet Aranäs,
tillika med sin broder, hertig Erik, gifva ifrån sig
sin skriftliga försäkran om trohet. Dömdes straxt
derpå biltog, då ban Oydde till Danmark, der ban
likväl ej vann något bistånd. Gick sedan öfver
till Norrige, hvarest ban af konung Håkan blef
väl emottagen, samt begåfvad med städerna
Nvc-klaborg och Konghälla, och började snart öppet
krig emot konung Birger, slog dess trupper den
ena gången efter den andra och härjade bela
Westergötland. Den 15 Februari 1305 träffades
ändtligen en förlikning i Kolsäter; men denna
förlikning blef snart åter bruten, i det båda
hertigarne tidigt följande året ingingo den förrädiska
stämplingen att hämnas all den oförrätt de
förmenade sin broder konung Birger hafva dem lill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
