- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Fjerde delen. T - Ö /
224

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

224

Wanillagbo.

IVitii li|fva.

gare vid Westerbottens regemente, hvilket ban
blef år 1642, samt tjenade sig sedan upp till böga
värdigheter genom sin utmärkta tapperbet i fält.
Är 1644 ådagalade ban mycken käckhet nti de
bäda sjöslagen mot Danskarne, hvarföre ban ock
året derpå befordrades till korporal. Sedermera
dröjde det, under det då varande fredslugnet,
uti tio är innan han vann någon ny befordran;
men 1655, då Polska kriget begynte, utnämndes
ban till furir, och visade sig sedan såsom en
tapper krigare vid alla tillfällen, isynnerhet i
slaget vid Warschau och vid Krakaus belägring.
Befordrades derföre 1656 till sergeant, och 1657 till
fänrik. År 1659 bivistade ban sjöslaget i Sundet
emot Holländarne rned sådant beröm, att han
följande året utnämndes lill kapten-löjtnant. Befordrades
1665 till regementskvartermästare, 1667 till
kapten, och 1677 till major. Då konung Carl XI
1664 utnämnde hooom till öfverste-löjtnant, skedde
detta med denna smickrande förklaring: "Förutan
andra vackra actioner och entrepriser, som ban
under det sista Danska kriget fick tillfälle att göra
sig delaktig af, bör billigt med särdeles beröm
ihågkommas, huru bao vid utfallet för
Christian-stad och i bataljen vid Landskrona sig signalerat,
hvilket städ>e skall blifva bos Oss i en så
mycket större ihågkommelse, som Wi sjelfve med
Wår stora förnöjelse ögonskenligen hafva sett
dess tappra och försigtiga comporlement." År
1688 uppböjdes ban, jemte sin måg, häradshöfding
Winblad, uti adligt stånd. Erhöll på begäran
afsked 1689, och lärer hafva dött några år
derefter, utan att efterlemna någon son.

11’altt, en socken i Frösäkers bärad af
Stockholms län, är beläget 2j mil N.V. från
Östhammar, och tillhör 3 kl. konsist. Socknen utgör
mestadels en bergländig och kärrig skogsmark med
deremellan liggande smärre slätter. Jordmånen är
mestadels sandig eller stenbunden; endast1 vid
Olands-ån, mot öster, förekommer lera.
Näringarne äro åkerbruk, ängs-, skogs- och
bergsbruk, fiske m. m. Kyrkan anses vara från
1300-talet, och bar en gammaldags altartafla. Flera
hemman i härvarande byar eller gårdar lyda
under jernbruken i kringliggande socknar.
Jern-malms-anledningar, som tid efter annat varit
bearbetade, förekomma vid Wigelsbo, Botilsbo,
Juf-vansbo, Borberg, Wamsta, Djupkärr, Långbro
o. s. v.; men endast Wigelsbo jernmalmsfält
bearbetas nu i stort. Vid Björnebo och Norrby bar
försök gjorts att bnta koppar, äfvensom vid
Wreta några silfveranledningar funnits. Socknen
innehåller 48 J hemman med 1,574 inbyggare på
en areal af 31,984 tunnl., hvaraf 890 äro sjöar
och kärr. Adr. Tierp, Forssmark.

Wamllngbo, med Sundre, en socken i Gottlands
södra fögderi, är belägen vid hafvet 8 mil S. från
Wisby, och tillbör 2 kl. konsist. Utmed hafvet
är bergstrakt, men bögre upp är socknen
mestadels jemn slättbyggd. Kyrkan är af buggen
sandsten , och bar dörrar omgifna med kolonner
och pilastrar af marmor. Mellan Wamlingbo och
Sundre kyrkor träffades år 1693 i en urna i jor-

den flera af konung Etbelreds mynt, jemte 5 ärm-

ringar. Utanför Wamlingbo är en liten ö, kallad
Heliyholmen, på hvilken Gnnas berg, urholkadt
såsom salar och kammare. Några runstenar
träffas bär äfven. Socknen innehåller I8£ mtl.,
med 620 inbyggare på en areal af 10,599 tnnoL,
hvaraf 930 äro sjöar och kärr.

YanbOrdiug. Så begynte man redan under
riksföreståndaren Sten Sture den äldres tid uti
ofTent-liga handlingar benämna en ofrälse person, till
motsats mot adeln, som kallades "välbördige" män.
Uti Calmare recess 1483 intogs det ultnckliga
stadgande, att inga vigtigare embeten skulle fä
tilldelas åt vanbördingar, enär de ensamt borde
vara förbehållna åt rikets adel. Sedermera
begagnades detta uttryck esomoftast. Uti de
privilegier, som konung Gustaf 11 Adolf år 1617 ät adeln
utfärdade, förekomma äfven de orden: "att till
rikets högre sysslor skulle ingen vanbörding
framdragas, adeln öfver hufvudet." Detta förordnande
väckle mycken ovilja, icke egentligen för sjelfva
sakens skull, ty man var vid detta adelns
företräde sedan långliga tider van, utan mera för det
dervid begagnade ordet, hvilket tycktes medföra
något vanhedrande, derföre klagade de ofrälse
stånden flera gånger deröfver. På IC34 års
riksdag skedde detta formligen af presteståndet genom
biskop Rudbeck, hvilken besvärade sig öfver de
många skottkolfvar, till hvilka det förhatliga
ordet gaf anledning. Förmyndare-regeringen ville
deremot bibehålla det, emedan det var
underskrit-vet af salig kungens egen band, och afgaf den
förklaring: att den, som är af ärliga föräldrar
äkta född, och sjelf oin dygd och ära sig
beOi-tar, antingen ban dä är af frälse eller ofrälse, må
hvarken kallas vanbörding, eller uteslutas från
något statens äreställe, hvartill ban gjort sig
skicklig Vanbörding deremot vore den, vare sig adel
eller oadel, som genom lättja, odygd eller
vaa-heder sin redliga börd belläckade. Med denna
förklaring gåfvo sig presterne tillfreds. Samma
förklaring afgafs, på förnyade klagomål i detta
hänseende vid 1650 års riksdag, och efter baud
bortlades ordet alldeles i offentliga handlingar.

lianer (Mytb.). Dessa nämnas ofta i de
nordiska sagorna, eburu de aldrig närmare beskrifvas
eller skildras till deras personligheter. Att A»ar
och Waner förde krig i flera hundrade år, nämner
Eddan på åtskilliga ställen, helst i berättelsen om
Niord, hvilken af de sednare lemnades till de förre
såsom .gisslan, lianer deremot lemnades af Åsarne
till Wanerne Wanerne lära hafva varit elt
or-sprungligen Asiatiskt folkslag, som dock sedermera
dragit sig mera uppåt norden. Troligen blefvo de
fördrifne af de från trakten af Svarta Hafvet
bilkommande Asiaterne, och det långvariga kriget,
som i sagorna omtalas, mellan Asar och Waner,
måtte haft sin grund i del tappra motstånd
\Na-nerne gjorde, i det de försvarade sig mot de
fremmande förtryckarne. Finn Magnusson upplager dem
i sin Edda såsom skyluftens invånare, och Wiborg
kallar dem gode gudar, beslägtade med Asar och
Alfer, llan anser dem såsom fruktbarhetens och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 29 20:15:45 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/4/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free