Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
228
Vapen.
Vapentak.
före satte öfver hjelmen en bop figurer, som
troddes öka riddarens anseende; hvarefter dessa
prydnader sedan blefvo ansedda säsom tillhöriga
vapnet. Krona näst hjelmen har på intet Svenskt
insegel blifvit begagnadt förr, än grefliga och
fri-faerrliga vanligheterna i Sverige infördes. Grefliga
och friherrliga kronor samt adliga hjelmkransar
hafva sedan dess i Sverige varit allmänna. Med
fä undantag plägar ock hos oss ett grefligt vapen
föra tre hjelmar, ett friherrligt två och ett
adligt en. Säsom sköldhållare nyttjades i gamla
Svenska vapen aldrig andra bilder, än menniskor
och englar; men i de nyare hafva äfven allehanda
djur, såsom t. ex. delfiner i det friherrl.
Sachsiska vapnet, för prydnads skull dertill blifvit
använda. Åliggandet att tillse, det ej i Svenska
vapen en mängd olika figurer måtte hopträngas i
en sköld och ett fält, äfvensom att förekomma,
det ej någon ny adelsman, ulan’serskild tillåtelse,
må upptaga en annan slägts vapen, om den ock
var utdöd, tillkom i slutet af förra århundradet
en enkom dertill, under namn af riks-herBldicus,
förordnad embetsmän.
Vapen. De stridsvapen vårt fäderneslands
innebyggare på olika tider begagoat, hafva varit utaf
ganska olika slag. Landets äldste bebyggare,
Lapparne, använda inga andra stridsvapen, än de
pilar nch spjut, försedda med hvassa uddar af
flintsten eller ben, hvaraf de plägade betjena sig
på sina jagter efter ödemarkens djur. Deras
efterföljare, Jötnarne, likasom öfriga Keltiska
folkslag, begagnade kopparvapen, eller svärd och
sköldar af broos. Desses besegrare, Götherne voro
de förste, som uppträdde med jernvapen. Stora
stridsklubbor nyttjades äfven länge af bönderne,
hvilka äfven ända till sextonhundra-talet kommo
med sina yxor, eller de förfärliga s. k. pälyxorna
i striden. Båge och pilar samt länga spjut voro
äfven länge begagnade stridsvapen, ända till dess
de, efter eldgevärens införande i början af
1400-talet, småningom upphörde och ändtligen mot
slutet af 1500-talet alldeles bortlades. Enligt lag
borde i äldsta tiderna hvarje fri man vid aderton
års ålder vara beväpnad med både huggvapen och
lifvapen, (anfalls- och skyddsvapen), då han gick
i strid. Det beter nemligen: "Nu skall hvar
vi-gher man, som atertan åra gammal är, hafva fem
Folkvaeku, Svärd eller Öxe, Järnhatt, Sköld,
Bryn ja, och ßugbu med trenne tolftom arfvä
(pilar)." Huru en väl utrustad kämpe uti elfte
århundradet såg ut i bela sin rustning, finner man
någorlunda af den bos Sturleson förekommande
beskrifningen på Arnliot Gellina från Jemtland, hvilken
kom till Olof Naraldsson kort före slaget vid
Sticklastad. Han var nemligen försedd med en
god hjelm, ringbrynja, röd sköld, ett skarpt svärd
och ett långt spjut, hvars skaft var inlagdt med
guld. Olof Haraldssoo var äfven nästan lika
beväpnad, ty ban bar en förgyld hjelm, en hvit sköld
med ett kors af guld inlagdt i midten derpå, och
en stridsyxa i handen; vid hans sida hängde ett
skarpt svärd, hvars bandtag var siradt med guld.
Vapendragare kallades i fordna tider de ser-
ikilde tjenare, hvilka bade den förtroendesysslaa
att föra en riddares eller väpnares sköldar,
hjelmar eller vapeo vid torneringar eller strider, då
dessa vid något tillfälle atlades. En vapendragare
åtföljde gemenligen sin herre vid alla äfventyrliga
företag, påklädde och afklädde bonom rustningen,
tog band om bans stridshäst och deltog i stridens
faror. Dessa vapendragare få icke förblandas med
de fordne s. k. väpnarne, eburu båda på Lalin
benämndes armigeri.
Vapenhus benämnes, än i dag de förstugor, son
linoas vid våra flesta kyrkor och hvilka på
somliga ställen lill och med utgöras af serskilda
utbyggnader. De finnas i äldre tider äfven
benämt»-da Wàpenhut, Wakenhu* eller Wåkenhv» och dessa
benämningar får man ännu böra i vissa trakter.
De voro fordom bestämda för det ändamål, pà en
tid då allmänbeten ännu plägade alltid gå
beväpnad, att deri allagga de vapen man burit på
vägar och stigar. De utgjorde således det först*
medlet, som de kristoe lararne i Sverige
begagnade, för alt förmå landets vilde inbyggare att
aflägga sio urgamla sed att beständigt bära vapen,
och långt innan mao vågade offentligen förbjuda
vapnens allmänna brok, sökle man åtminstone i
någon män inskränka detta genom den förklaring,
alt de kristne, då de gingo alt dyika fridens Otid,
borde, innan de inträdde i sjelfva helgedomen,
aflägga stridens vapen uti det utanför varande
vapenhuset.
Vapensyner kallades de allmänna mönstringtr,
som å konungens vägnar höllos inom serskilda
landsorter, för att undersöka huruvida alla
frälsemän rigtigt fullgjorde sin åtagna rustljenst. Den
frälseman, som vid en dylik vapensyn befanns ej
hafva bela sin rustning och sin häst i fullgodt
stånd, skulle enligt lag förlora sio
frälseinanna-rält och skatta lika med bönder. Emedan det
egentligen var vid vapensynerna\ som
bristfallig-beter i rusttjensten snarast röjdes, är del lätt att
finna, att dessa föllo sig besvärliga och gerna
undvekos. De höllos derföre ofta ganska
oordentligt och stundom på långa tider alldeles icke.
Konung Erik XIV höll, under sin regering, allvarsam
band deröfver, att bvad allmänna lagen och enär
1502 utfärdad ruslljeostordning stadgade om
vapensyners årliga hållande noga verkställdes, oeb
detta var en af de många anledningarna till adelos
bätskbet emot denne konung. Hans efterträdare,
konung Johan III, handlade utan tvifvel adeln mera
till behag, då han under de första tio ären af sin
regering icke höll någon enda allmännelig
vapensyn. Väl bade ban några gånger utfärdat påbnd
derom, men, säsom ban sjelf yttrar sig, allt blef
likväl försummadt. Småningom upphörde
vapensynerna alldeles att hållas.
Vapentak, eller Tinglak, kallades fordom det
serskilda säll att gifva sitt bifall tillkänna till en
ny lags antagande, som bestod deruti, att sedan
lagmannen på tinget förkunnat innehållet af det
föreslagna lagstadgandet, och derpå framräckt sitt
svärd eller spjut, de förnämste på tinget
närvarande personerna vidrörde udden deraf med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
