Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HasHliarg.
hukhumii.
237
bards, dels ander fältmarskalken ßanérs kommando.
Hans betsigbet föranledde emellertid åtskilliga
obehagliga uppträden, och slutligen elt så allvarsamt
missförstånd med regementets officerare, att ban
nödgades laga afsked, lian återgick då till sitt
stift. Utnämndes 1646 lill riksråd, och
uppböjdes till grefve samma år. Till grefskap bekom
han Nykyrka och Lattala socknar, med Nystad och
alla underlydande lägenheter, tillsammans öfver
tvåhundra hemman. Ilan skref sig då grefve lill
Nystad, friherre till Wibyholm, herre till ’Saris,
Wilshausen’ och Dahlén. I allmänhet bade
drottning Christina ej synnerligt lörtroende för boooin.
Man kan icke, sade bon, till vigtiga värf använda
den, som sjelf icke kan tiga. Emellertid stod ban
dock en tid i så stor ynnest bos henne, att till och
med detta väckte gunstlingen Magnus Gabriel de
la Gardies afundsjuka. Uti Westfaliska freden
måste han afträda Osnabrück, dock emot en ersättning
af 80,000 R:dr och amtet Wilshausen i Bremen.
Följande året sökte ban att få blifva riksamiral
efter Gyllenhjelm, men fick afslag, hvilken
motgång sä förtretade bonom, att ban lemnade
Sverige. Ilan afled i Wilshausen d. 25 Okt. 1653,
och begrofs i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Slägten sjönk snart till mindre anseende, särdeles
sedan densamma vid Carl XI:s reduktion förlorat
bela Wilshausen, då sonen, grefve (»uataf Adolf
llaaabori;, som bade en ganska talrik skara
barn, bragtes nästan till tiggarslafven, hvilket hade
den följd, alt han af sorg och bekymmer föll uti
en sinnessvaghet, som räckte ända till bans vid
omkring åttio års ålder inträffande död. lians
söner tjente uti Svenska och Tyska krigshärar,
knappt ägande kläderne och den värja, hvarmed
de försvarade sin store stamfaders eröfringar. Eo
af dem, grefve IJeorx Mauritz Wasaborg,
som dog ogift 1754, var den siste af denna ätt.
lians yngre broder, grefve Anton Adolf
Hn-saborg, var öfverste-löjtnant vid Södermanlands
regemente, då ban togs till fånga i slaget vid
Willmanstrand 1741. Under fångenskapen
utnämndes ban 1743 lill öfverste vid Skaraborgs
regemente, och blef efter hemkomsten, 1744,
generalmajor. Kommendör med stora korset af
Svärds-Orden 1748, och afled d. 10 Maj samma år. Eo
dotter till konung Gustaf Adolfs sonson, fröken
Henrietta Polixena Waaaborg, född 1696,
blef invecklad uti åtskilliga kärleksäfventyr, i yngre
år för egen, i äldre för andras räkning, och
nedsjönk derigenom småningom till yttersta fattigdom
och elände. Utblottad och föraktad, lefde vid
nära åttio års ålder, oti en liten by i Westfalen,
denna den sista afkomlingen af den store Gustaf
Adolf, nästan som inhyses bjon, underhållen af
ortens torftiga inbyggare, dä konung Gustaf III
blef underrättad om detta sorgliga förhållande.
Han anslog dä ät henne elt tillräckligt
årsonder-båll, samt skickade henne derjemte en gåfva af
femhundra dukater, och var till och med nog
artig att skrifva ett egenhändigt bref, hvaruti ban
kallade benne, ’min kusin." Den gamla fröken
fick dock icke länge hngna sig af denna lyckans
omvexling. Hon dog redan åtta månader
derefter, d, 30 Okt. 1777.
lVasanau, Uladislaus Konstantin Ha»a,
grefve af, var på sidolinien en son af konung
Uladislaus och ett Poblskt fruntimmer. Han bade elt
behagligt, ehuru ingalunda skönt utseende, elt godt
förstånd, redliga tänkesätt, ett stilla, slappt och
långmodigt lynne, dock i yngre åren ganska
kärligt. Efter sin faders död, besökte ban England,
Holland och Frankrike; men kunde ingenstädes göra
nägon särdeles lycka. Uti sistnämnda land träffade
ban sin farbroder, Johon Kasimir, hvilken efter
Pohlska tbronafsägelsen derstädes nedsatt sig.
Denne upptog ynglingen med välvilja, och ämnade till
och med formligen erkänna honom såsom brorsson.
Sådant förhindrades dock genom afundsmäns
stämplingar, samt Joban Kasimirs vankelmod orb snart
påföljande död. 1 testamentet utnämndes en
Pfalt-zisk furstinna till arftagerska, och Wasanau blef
förbigången. Drottning Christina, den enda som
kuDnat vid detta tillfälle understödja honom, gjorde
sjelf anspråk på Johan Kasimins qvarlåtenskap,
eburu förgäfves. Wasanau vände sig emellertid
till benne, såsom det enda stöd, hvilket stod
honom åter. Han blef emottagen med välvilja, och
anställd såsom kapten öfver hennes lifvakt.
Azo-lini och Del Monte, bennes dåvarande gunstlingar,
sågo ganska ogerna en sådan person fästad i
grannskapet af Christina De befarade, att denne
slägtinge skulle med dem dela hennes välvilja och
frikostighet, måhända, blifva bennes ende arfvinge.
Farhågan ökades än mer, när efter någon tid det
uppstod en liflig kärleksförbindelse mellan honom
och Octavia Giustiniani. Man talade till och med
om äktenskap, och det var mer än troligt, att
Christinas slägtinge och hennes förtrogna
kammar-fröken förenade skulle uteslutande vinna och
begagna bennes välvilja och frikostigbet. För att
hindra sådant, spunnos åtskilliga ränkor, och
slutligen lyckades mao att få bortgifta Octavia ined en
fattig Neapolitansk adelsman, hvarvid dock Azolini
måste ur sin egen kassa lemna 10,000 R:dr
såsom hemgift. För att äfven aflägsna alla framtida
faror, ställde man så till, att Christina skickade
grefve Wasanau till Hamburg och Sverige, för att
der ordna bennes enskilda angelägenheter. Det
säges att ban under denna resa upptäckt och
framdragit en hop försnillningar och underslef, hvilka
flera af Christinas förvaltare, så högre soin lägre,
tillåtit sig. Juden Texeira skall dä, af fruklan för
dylika efterräkningar, hafva förenat sig med
Azo-lini och Del Monte till Wasanaus störtande. Huru
detta tillgått, vet man icke; men Christina blef
innan kort ganska nppbragt mot den olycklige
grefven. Sin vrede uttalade bon oti flera bref. Ett
af dessa innehöll: "Ni skulle dö af blygsel, om ni ’
vore i stånd att bedömma edra bref, men jag
finner tydligt, att ni duger till ingenting, icke ens
att inse och förbättra edra fel. Ni litar måhända
derpå, att jag erkänt eder såsom slägting pà
venstra sidan. Usling! ni bedrager eder mycket.
Vet, att kouungar hafva intet blod, och att jag
aktar mitt sä föga, all jag låter det strömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
