Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waisünda.
Vattenlemnlng.
241
och Säby, hvilket sednare är kaplansbol.
Socknen innehåller 41 j mtl., med 726 inbyggare på
en areal af 5,S32 tunnl., hvaraf 40 äro sjöar och
kärr. Adr. Upsala. Brantsbammar.
WaiaHndai jemte Naglem och Ryr, annex till
Wenersborg, omgifver denna stad. Marken är
högländt och jordarten blandad samt till åkerbrnk
ej af bästa beskaffenhet. Varutransporter äro för
sockenboerne en binärig. Socknen bar sitt namn
såsom belägen vid ändan af sjön Wassbotten.
Kyrkan är sedan år 1797 sammanbyggd med den i
Naglem och Ryr. I socknen märkes gården
Öna-(orss, j mtl. frälse, med manufakturinrättning för
jernsmide, finbladig sågqvarn, mjölqvarn med 6
par stenar, m. m.; utjorden Kåtan, tillhörig
staden Wenersborg, samt den fordna staden Brette
(se detta ord). Socknen innehåller llj hemman,
med 870 inbyggare på en areal af 8,123 tunnl.,
hvaraf 680 äro sjöar och kärr.
Wast, Kricus Petri, död såsom kyrkoherde i
(lacksta i Upland 1688. W. lärer baft en ovanlig
kroppsstyrka, bvilken ock skall hafva varit
förnämsta medlet till hans befordran. Då ban en
vinterdag, såsom komminister i Sparrsälra, begaf sig
isvägen till Stockholm för att sälja säd, och
utkommit på norra Björkviken af Mälaren, varseblef
ban två personer, som hade kört ned i en vak
och ej. kunde hjelpa sig sjelfva. W. skyndar
genast till stället, och med sin starka arm släpar
han upp på isen både herre och dräng med häst
och släda. Den räddade herrn var ingen annan an
ägaren till Fånö i Lötbs socken, bvilken nödgade
W. följa med sig bem. Efter ankomsten
tillfrågades W. hvad belöning ban helst önskade, och
svarade utan betänkande: "Hacksta och Lötbs
pastorat, som nu är ledigt, och hvilket jag väl
behöfver i min fattigdom." Egendomsherrn blef
bärvid förlägen och förvånad, emedan ban i sin
räddare ej kunde upptäcka annat än en vanlig
forbonde, ehuru manbaftigare än andra; men
lofvade att bans begäran skulle beviljas, om ban
kunde bevisa sig vara prest. W. dröjde icke länge
att dokumentera sig, och kallades straxt derpå till
kyrkoherde i nämnda församlingar.
Watebot en bergsmanshammare i By socken, har
1 härd och 131 skepp:d 2 lisp:d 10 marker priv.
årligt smide af egei tackjern, hvarföre
bammar-skatt utgöres med 1 skepp:d 6 lisp:d 5 marker.
Skeppar på Gefle och Stockholm. Äges af
bergsmän.
Vattenelfvor. Tron pä sådana varelser, eller
ett vattenfolk, torde hafva sin första grund uti de
mänga vidunderliga djur, som finnas i de stora
hafvens djup. Underliga varelser påstås hafva
blifvit sedda och fångade ur hafvet, så liknande
menniskor, att en gång en konung i Danmark, då
en sådan ur vattnet upplagen risd dog, befallte
att bans kropp skulle behandlas såsom en död
menniskas. Pä stranden vid Marstrand och andra
ställen längs Bohuslänska skärgärden, gå många
sägner om sådana bafsmän och bafsjungfrnr. De
akildras stumma såsom fiskarne, men sägas visa
mycken sorg öfver sin fångenskap, dä man lyckats
bemägtiga sig dem, samt längta oupphörligt
tillbaka till hafvet, utgjutande strida tårar nr sina stora,
bvälfvande ögon. Man påstår derföre, att fiskare,
som stundom fångat dem, ej länge velat plåga
dem, utan snart släppt dem tillbaka i frihet i
hafvet. Sagorna om vattenelfvor eller bafsjungfrnr,
som understundom skola uppenbara sig på hafvets
stränder och nattetid besöka de män, hvilka
fö-rehafva fiske eller andra förrättningar i närbeten
af hafvet, gå tillbaka ända till den äldsta
forntiden. Om konung Helge i Danmark berättas det
i en gammal urkund, huruledes en gång, då ban
låg om natten i ett bus vid sjöstranden, ban
utanför ingången hörde ett ljud, likasom af en
menniska, hvilken jemrade sig för kölden. Vid det
bao öppnade dörren, för att efterse bvad det kunde
vara., varseblef ban en ung flicka, fagrare än alla
andra jungfrur, som på sin höjd syntes vara
omkring fjorton år, ehuru bon för öfrigt var
alldeles fullvuxen. Hon salt i vattnet till medjan och
skalf af nattfrosten. Han sade då till benne:
"Stackars vackra barn, kom in och värm dig bos
mig!" och förde benne varsamt till sin bädd. Hon
skall hafva varit en bafsjungfru eller en af
hafs-elfvorna. Den snöhvita mon insomnade vid
Helges sida och i hans famn. TiSigt följande
morgon skyndade hon med ilande fart tillbaka till
hafvet. Då säges det, ett Helge förmärkte, huru
blott hennes öfre del bade qvinnoliknelse, men den
undre en stygg trollbamn. Året derefter förde
samma bafstroll till Helge en nyfödd flicka, som
blef kallad Skulda, och sedan blef bans slägt och
hela hans land till mycken sorg och ofärd.
Vattenkllifver (Menyantbes Trifoliata), äfven
kallad Bockblad, förekommer allmänt öfver bela
riket i kärr och sumpig mark, vid åbräddar,
torf-grafvar o. s. v. Den ratas i allmänhet af
kreaturen, men ätes dock något af fåret och hästen.
Lapp-nybyggarne pläga stundom begagna roten,
tvättad, torkad, backad och målen, till nödbröd,
bvilkèt dock blifver bittert och elakt. I
foder-brist pläga Westerbottningarne stundom samla
roten och gifva den åt boskapen. Örten begagnas
också åt kreaturen såsom magstärkande. Särdeles
i Westergöthland hafva de fattigare i långliga
tider nyttjat de torra bladen i stället för humle
på dricka. Örten gifver då åt brygden eo ren
bäskbet, och bar i England länge varit allmänt
begagnad lill beredande af öl och porter. 1
medicinen bar örten med framgång varit begagnad
såsom nyttig till afförande af maskar, i
vårfros-sor, mot bensår, som ej äro rosartade, mot gikt
o. s. v.
Vatt enl em min g, äfven kallad vattensork eller
vattenråtta samt jordråtta eller multsork, hörer till
den afdelning af gnagarne, som kallas lemlar, och
är utmärkt med en af korta hår betäckt svans,
som ofta är större, stundom kortare än halfva
kroppslängden, samt med hårbeklädda öron,
stundom dolda i den yfviga fälleu. Vatlenleinmingen
är ofvantill svart eller brun och inunder brungrå;
dess läppar äro hvita och beväxta med korla styfva
bår; svansen enfärgad och likformigt bärbelagd,
Det. IV. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
