Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
242
Vatt en-n Ut.
VattenOdla.
öronen dolda i fallen. Djurets längd är 6 lam
4 linier, och svansen är något öfver hälften så
läng. Kroppen är nästan jemntjock och tätt
beklädd med silkesfina svartbläaktiga bår, med
der-emellan framstående längre och gröfre borstbår.
Vattenlemmingen gräfver med lika skicklighet i
jorden som ban simmar i vattnet, och har deraf
fått sina olika namn af jordråtta och vattenråtta.
På många ställen inom Skandinaviska halfön är
ban allmän, från Skåne ända upp mot polcirkeln,
äfvensom i Lappmarkerna. Han uppehåller sig så
väl pä högländta ställen, särdeles der vatten
finnes i grannskapet, som på låg och sumpig mark,
och gräfver der under jorden sina gångar, hvilka
löpa långa stycken tätt under jordytan, sä att,
der ban finnes i mängd, nästan bela gräsmarken
är uppdrifven till vall under sådana gångar.
Inunder gångarne bar ban sitt bo, som är bäddadt
med hö, balm och löf. lians föda består af
allehanda gräs- och växtrötter, som ban afgnager
under jorden, hvarföre ban ock är mycket skadlig
i trädgårdar och planteringar, der han gnager
fruktträdens rötter, och äfven äter rofvor, potates
och andra jordfrukter. Om vintern visar ban sig
sällan öfver jordytan; men leder äfven då sina
gångar till trädens rötter, och banar sig stundom
äfven väg upp i kornlador, för att förtära säden.
Der ban finnes i mängd, gör således vattenlemmingen
betydlig skada, och man använder till hans
fördrifvande samma medel, som användas mot
mullvadar, såsom att slå tjärvatten i bans bål, eller
nedsticka häggpinnar i jorden, der han uppehåller
sig, o. s. v. Simmande, skjutes ban äfven med
bagel, eller fångas med fiskryssjor, som läggas
med mynningen mot stranden, der djurets gångar
sluta sig. I Wermland plägar man ock fånga
honom med en urgröpt träkägla af 14 tums längd
och 3 tums diameter vid basen, hvilken gillras
såsom en råttfälla och instickes i bans jordhål.
Djuret fortplantar sig 2 till 3 gånger om året,
och sätter 6—7 ungar i hvar kull, antingen i en
af sina gångar eller på någon tufva. I Ryssland
(hos Jakuterne) anses bans kött som en läckerhet,
och hans skinn sys samman till kläder; men bos
oss användes han ej till något gagn.
Vatten>nilt (Trapa natans), en ört af 4:de
klassen, ordn. Monogynia, förekommer i insjöar i
Småland och Westergöthland. Dess blad liknar små
björklöf, men äro mer breda än långa, och flyta på
vattnet, med små blommor i bladvecken. Nötterna,
som likna smärre valnötter och äro försedda med
4 styfva tornar, kunna ätas både rå och bokade.
Man plägar ock torka, krossa och mala dem till
mjöl, som under kokningen sväller starkt och
gifver en god gröt eller välling. De blandas
äfven med sädesmjöl till bröd. I Ost-Preussen och
Kärnthen insamlas de i mängd och föras säckvis
till städerna; men begagnas bos oss föga eller
intet. Kallas ock sjönötter.
Vattentfdln, äfven Vatten-Salamander (Triton),
hörer till de med stjert försedda grod-djuren.
Denne amfibie bar stjerten på sidorna hoptryckt,
saknar porös svulst bakom ögonen, bar dold trom-
hinna och ingen yttre öronöppning, 4 lår pà de
båda framfötterna och 5 pä bakfötterna. Hannen
har under fortplantningstiden en fenlik kam pi
rygg och stjert samt en budflik vid öfverläppen.
Dessa djur vistas dels i vattnet och dels på
landet. Deras tunga är fastväxt, och de gifva
aldrig något skrik eller läte ifrån sig; försöka
aldrig heller att bitas. Vatteninsekter, flugor,
grod-rom m. m. tjena dem till föda. Parningen föregår
i vattnet; honan är alltid större än hannen, och
två eller flere hannar pläga vid lektiden alllid
följa hvarje bona. De infrysa stnndom i is, och
återfå lif, då isen tinar npp omkring dem. Till
och med i iskällrar anträffas de stundom infrusne
i isstycken, och blifva, fastän de i flera månader
varit ntan synbart lif, åter lefvande , så snart isen
smälter omkring dem. I Sverige förekomma af
detta slägte tre arter, nemligen den Större
Vattenödlan (Triton cristatus), Brunn-ödlan (T.
alpe-stris) och Mindre Vattenödlan (T. punctatus). Den
förstnämnda har kornig, ofvantill grönsvart och
svartfläckig, inunder pomeransfärgad bud; de»
sidor äro beströdda med hvita punkter, kroppen
valsformig, stjerten hoptryckt och hufvudet
nedtryckt, med trubbigt afrundad nos; bela djuret är
tätt belagdt med runda vårtor, som pä bufvodet
äro mindre. Hannens stjert och tår hafva gala
spetsar och gula tvärband; bans längd är 5 tum
och 4 linier, hvaraf stjerten ensam upptager 2
tum och 1 linie. Honan är större, och saknar
ryggkam. Detta djur är ej sällsynt i källor,
kärr, dammar och stillastående vatten, och vid
medlet af April ser man honan åtföljas af sina
två eller tre hannar, som trängas omkring henne
hvart hon går. Sina ägg fäster hon sedan på
blad af vattenväxter; larven utbildar sig vid dem
småningom, gälarne, med hvilka ban är född,
utveckla sig efter hand till lungor, hvarvid han till
en början uteslutande inandas den luft, soin är
blandad med sjelfva vattnet. Efter
fortplantninss-tiden stiger vattenödlan på land, och träffas der
merendels under den öfriga sommaren och
hösten, samt stundom, särdeles mot köldens
annalkande, i gömslor, såsom mellan barken och veden
på gamla murkna trädstammar och dylikt. Sannolikt
tillbringa dock några vintern i vatten.
Brunn-ödlan bar äfven kornig, men ofvantill mörkgrå eller
skifferfärgad, inunder brandgol bud med en rad
svarta fläckar längs hvardera sidan af magen;
hennes hufvud är aflångt ovalt och nedtryckt, med
tvärtrubbig nos; undre kanten af stjerten,
äfvensom tårna, gula. Denna art är funnen i Skåne,
nära Landskrona, och lärer mest förekomma i kalla
dammar i bergiga eller skogbeväxta trakter;
stnndom äfven i stensatta brunnar. Hon är b8stigare
i sina rörelser än den föregående arten, och
fort-hjelper sig äfven på marken hastigare än den.
Allmännare än denna förekommer, särdeles i södra
Sveriges dammar och stillastående vatten, den
mindre Vatten-ödlan, som birr slät, ofvantill blekbroo
eller mörk, inunder hvit- eller rödgulaktig
(pomeransfärgad) bud, beströdd med runda, svarta
fläckar. Hannens kam är tandad, och dess baktif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
