- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Fjerde delen. T - Ö /
244

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

244

Wanlander.

Ilnalnnder.

Slafslen, ea upprättstående s’en straxt vester orr
Trelleborg, och motliggande hafsstranden, på 87
år minskats med 190 alnar, samt under de
närmast derpå följande 7 åren (1836—1847) med
7 alnar. Vid Falsterbo bar sänkningen förmärkts
vara ännu större och afståndets förminskning
mellan det der befintliga fyrtornet och hafvet har
befunnits utgöra ärligen minst 4 alnar. År 1846
åtgjorde detta afstånd 109, men 1847 i Oktober
ej mer än 102 alnar. Landets sänkning vid denna
kust bestyrkes också af de bär befintliga
subma-rina torfmossarna (se torfmossar), äfvensom af de
stenlagda gatorna under jorden, oftast föga
högre än den nuvarande hafsytan, hvilka man vid
gräfningar i jorden inom städerna vid Skånes sc
dra knst öfverallt anträffat. På vestra kusten
inom Bohuslän kan man åter iakttaga en höjning
af jordytan, ehuru den på olika punkter är olika
och lätteligen kan förblandas med den uppblandning
eller genom bafsvågornas inverkan småningom
skeende uppgrundning af vikar och stränder, soin man
der ofta varseblifver. Dertill kommer ock
vindarnas betydliga inverkan, enär östan vinden ofta
sänker sjön flera fot och vestanvinden ’>öjer den
ännu mera. Vid Gudmundsskàret (se detta ord)
samt Sitfverskär vid Gullholmen bar man dock med
säkerhet trott sig finna att jorden böjer sig
omkring 2 fot på ett århundrade. Om förhållandet
vid Norriges kust i detta afseende bar man
mindre säkra underrättelser; men resande hafva dock
intygat, att på dess vestra kust flerestädes
förekomma långa vågräta linier, hvars utseende
tydligen tillkännager, att de fordom varit
sqvalpbäd-dar för bafsvågoroa. Vid Altenfjord har man
funnit tvenne sådana, en vid 60 och en vid 90
fots höjd öfver hafvets nuvarande yta; och
sannolikt är att landets böjning vid Nordkap är större
än på något annat ställe vid Skandinaviens kust.
Till rättelse för framtiden inhöggs äfven på
Ka-stellholmeo i Stockholm år 1848 ett vattenmärke
af Edman. Vattuböjd-iakttagelserna vid
Fyrbåkssta-tionerne äro år 1850 öfverflyttade från
förvaltningen af sjöärenderna till vetenskaps-akademien.

Wauluuder, äfven stundom kallad Wiklund,
Welin t eller Wllland, forntidens ryktbaraste
vapensmed och tillverkare af dyrbara smycken,
säges af somlige forskare hafva varit född i
Småland. Andra uppgifva att han bott i Skåne,
hvarest ännu ett härad finnes, som kallas Willands
härad, hvilket, såsom det påstås till åminnelse af
bonom, i sitt sigill bar en hammare och en tång.
Der visas ock en underjordisk grotta, som kallas
Willands smedja. Enligt den äldsta urkunden om
bonom bodde ban åter i Ulfdalen, uti det
nordligaste Upland, ej långt frän hafsstranden. Som ban
uti den gamla poetiska Eddan benämnes Alfernas
höfding, Alfernas följeslagare, synes det icke
osannolikt, att ban tillhört de fordna Alfernas
mångkunniga slägte. Den urgamla sogan om honom är
i korthet följande: En morgon bittida var
Wau-lunder med sina bäda bröder ute på jagt, då de
funno på hafsstranden sittande trenne jungfrur af
oförliknelig skönhet. Snnnan ifrån, öfver Mörk-

ved, eller den kolsvarta skogen, bade de kommit
i svanhamn flygande, ty de voro valkyrior och
Odins sköldmör. Nu hade de likväl lemnat
striderna, sutto och spunno lin, samt bredvid dem lågo
deras hvita svanskrudar. De trenne bröderna Ingo
hvar sin af dem till bustrur. I sju vintrar sutto
qvinnorna nöjda hos dem; men på den åttonde
började de tråna efter fribeten, och den nionde
vintern skildes de från sina männer. De två
bröderne foro ut att ålersöka sina makar; men
Wa-ulunder ensam satt qvar i Ulfdalen, slog röda
gnidet kring ädla stenar och fogade väl de gyldene
ringar. Så väntade ban länge på sin hvita qvinna,
att bon månde återkomma till honom. Då sporde
konung Nidad, Niara-drotten, att Waulunder latt
ensam i Ulfd/ilen och sände genast sina män dit
att plundra bonom. Midt i natten foro de, med
starka brynjor på sig, och deras klara sköldar
blänkte i fullmånans sken. Waulunder var pà
jagt, då de inträdde i bans sal. Der sågo de
herrliga guldringar, sjuhundra till antalet,
uppträdda på långa rep af bast. En togo de bort
och gömde sig undan. Långsamt gick den alltid
sorgbundne Waulunder hemåt, räknade siha ringar,
och blef ganska glad då han saknade en af dem,
emedan ban trodde att bans maka, Allhvit den unga,
återkommit och borttagit densamma. Så satt ban
och väntade henne tilldess ban, förtyDgd af
trött-bet, insomnade. När han uppvaknade, fann han à
sina händer tunga bojor och å fötterna fjättrar
lagda. Då lät konung Nidad föra konstnären med
sig hem och på sin drottnings onda inrådan lät
ban afskära bonom fotsenorna, att ban ej skalle
knnna rymma eller företaga nägoo hämnd. Sedao
sattes ban i en smedja på en holme, dit ingeo
mera än konungen fick komma. Sjelf bar Nidad
det dyrbara svärdet, som Waulunder ägt, och
hvilket icke hade sin like i verlden; men
konungadottern, den sköna Bothilda, bar den ring, som
blifvit tagen af bastet i Waulunders boning. När
Waulunder såg svärdet, brunno bans ögon af
bämnd. Då qvad ban: "På Nidad blänker dyraste
svärdet, som jag hvässte sä godt jag kunde och
som jag bärdade så godt jag förmådde; det blankt
svärd nu evigt är fjerran från mig buret."_ Men
dä ban såg konungadottern bära Alfhvils
guldring, sörjde ban orh sade: "Nu bär Bothild min
bruds röda guldring, och ingen hjelp finner jag
derför." Så satt bao; ej ban sof, men han med
hammaren slog och försåt för Nidad ganska fort
ban smidde. Men Botbild konungadottern bade
sönderbrutit den dyrbara ringen och ingen kunde
laga den. Då smög hon sig i hemlighet bort till
Waulonder och bad bonom böta skadan. Detta
företag slutades så, att ban ledde henne ut i gröna
lunden och hon blef bemligen bans maka.
Derefter kommo, lockade af nyfikenhet, Nidads tvenne
unge söner i löndom till konstnären i bans
fängelse. Då lyckades Waulunder fullkomligen att
bämnas. Så listigt blefvo konungasönerne
afda-gatagna, att ingen kunde upptäcka hvart de tagit
vägen. Sedan infattade Waulunder i guld och
perlor de båda piltarnes hufvodskålar och gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 29 20:15:45 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/4/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free