Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WenstrSm.
föddes d. 8 Jan. 1654, och blef, sedan ban
genom vidsträckta ntrikes resor inhämtat grundliga
kunskaper nti alla till bandelsyrket börande
ämnen, år 1682 borgare i Götheborg, hvarest ban
snart började drifva en ganska vidlyftig och
förmånlig handel på utrikes orter, så alt ban efter
band förvärfvade sig en högst betydlig förmögenhet.
I anseende dertill, att ban genom tull och andra
umgälder icke allenast i bög grad ökat kronans
inkomster, utan äfven gjort ansenliga förskotter till
bergslagerne, samt försträckt staten ganska
betydliga penningesummor, uppböjdes ban 1702 af
konung Carl XII i adligt stånd. Denne driftige
och för samhället nyttige medborgare afled den
19 November är 1719, och efterlemnade mycken
rikedom.
Weuttrllin, Carl Rdinund, född den 17
Oktober 1810 i Sala, der fadren då var vice
rektor, sist komminister i Skinskatteberg. Efter
nägra års tjenstgöring inom fädernestiftet,
kallades W. af erkebiskop Wallin till amanuens i
kongl, bofkonsistorium 1836, samt till dess
medhjelpare i embetet 1839. Blef e. o. hofpredikant
1840, komminister i storkyrkoförsamlingen 1848,
hofkonsistorii -notarie 1849, samt 1850 samma
konsistorii ledamot, och konungens ordinarie
hofpredikant. Under sitt vistande i hufvudstaden, bar
W. äfven under kortare tid tjenstgjort inom
Catharina och Jakobs församlingar. W. är en af våra
flitigaste skriftställare i praktiskt theologiska
ämnen. Icke nog med en mängd strödda
predikningar, på åhörares begäran tid efter aonan till
trycket lemnade, mestadels öfver praktiska
ämnen, såsom: hemvård, sjukvård, fattigvård o. s. v.,
bar ban äfven utgifvit en Ordförklaring af Luthers
mindre Cateches, ined tillämpningar utur Bibel och
Psalmbok; en Bönebok och Nallvardsbok; saml
slutligen icke allenäst ett Förslag till begagnandet al
Nya Testamentet såsom Evangeliibok, utan äfven en
samling af Predikoutkast öfver hela det Nya
Testamentet jemte valda delar af det Gamla. Såsom
skald har W. blifvit belönad af Svenska
akademien för en sång öfver Luthers lif 1837, hvilken
ban sedermera utgifvit, jemte åtta följande,
utarbetade öfver samma ämne.
VVentlinge, annex till As, är beläget inom Ölands
Södra Mot, 5^ mil S. från Calmar. I socknen
är en bamn, kallad Grönhögen, som begagnas af
mindre jakter. Några griftbögar och
stensättningar förekomma bär äfven. Socknen innehåller
131 hemman, med 547 inbyggare på en areal af
3,819 tunnland, hvaraf 5 äro sjöar och kärr. Adr.
Borgholm.
^Verdandi (Mytb.). En af de höga Nornorna
eller ödets gudinnor. Hoo var den medlersta af
de tre systrarna, och föreställde den närvarande
tiden, dä Vrda deremot var en sinnebild af det
förflutna och Skuld af del tillkommande.
Verden, som ligger bredvid det fordna
erkestif-tet Bremen, var elt särskildt hiskopsstift, innan
det vid Westfaliska fredsslutet förklarades för ett
hertigdöme, och tillerkändes ät Sverige. Dess
öden, under den tid det var förenadt med Sverige,
Verelius. 257
voro föga märkliga, och efter en sjuttioårig
besittning afträdde Svenskarne frivilligt såväl
Verden som Bremen till England genom
fredsafband-lingen d. 9 Nov. 1719, då England förband sig
att emot dessa länders erhållande lemna en så
kallad vängåfva af en million riksdaler, samt att
dessutom skicka en flotta till Östersjön, som skulle
föreoa sig med den Svenska flottan och hindra
Ryssarne ifrån alla vidare härjningar på Sveriges
kuster.
Verelius, Olof, son af en kyrkoherde i
Östergöthland, vid namn Nicolaus Petri, föddesår 1618.
Sedan ban genomgått Linköpings gymnasium, reste
ban, åtföljd af en informator, till akademien i
Dorpt, der ban uppehöll sig i fyra ars tid. Till
Upsala kom ban 1638, just vid den tid, då
studierna derstädes, genom drottning Christinas
uppmuntran, begynte uppblomstra med större ifver.
Några år derefter blef ban informator för ett par
Svenske adelsmän, med hvilka han 6ck företaga
en utrikes resa, hvarunder de flesta Europeiska
länder besöktes. Ban återkom härifrån 1650,
och utnämndes året derefter, uppå synnerlig
rekommendation från Upsala, af drottning Christina
till eloquentiæ professor i Dorpt; men kom aldrig
att resa öfver dit, emedan ban dessförinnan, 1653,
förordnades till akademie-räntmästare i Upsala.
Sedermera blef han 1662 professor i
fäderneslandets antiqviteter, och 1666 riksantiqvarie efter
Buræus, samt tillika utnämnd till assessor uti det
då inrättade antiqvitets-kollegium. År 1675
öfverlemnade ban riksanliqvarie-syssldn åt sin
stjuf-son, Renhjelm, och tog 1679 afsked från
räntmästare-befattningen, emot
bibliothekarie-beställ-ningen, hvarpå ban då, såsom emeritus, erhöll
fullmakt. Han afled i Upsala år 1682. Verelius
var en ganska lärd man, isynnerhet hade han en
djup insigt i Svenska antiqvitelerna och den
latinska vältaligbeten. Ilan var framför allt annat
förälskad i den satsen att sätta våra äldste
förfäder i slägtskap med Asiens urgamlaste folkslag,
och ban skrifver lill och med på ett ställe, att
"lagen borde anse den med straff, som vågade
tvifla på att de Göther, som intogo Rom, utgått
från Sverige, och att man väl mätte slå den i
pannan med runstenar, som förnyade deras ålder."
Med professor Schefferus bade bao en häftig tvist
om Upsala stads och tempels fordna belägenhet
och namn, och denna stridighet, som fördes med
mycken bitterhet, väckte stort uppseende, samt
åstadkom ej ringa förargelse. Det var en
klandervärd svaghet bos begge, att en sak, hvilken i
sig sjelf var af så ringa betydelse, kunde urarta
till uppenbar ovänskap. Saken var den, att
Schefferus, uti sin Upsalia Antiqva, råkat att, efter
Ericus Olai yttra, det Upsala gamla afgudatempel
varit beläget på samma ort, der nya Upsala nn
är, på det ställe, der den så kallade Bondekyrkan
slår, och dessutom vågade ban skrifva stadens
namn på lalin, "Upsalia." Häröfver förgrymmades
Verelius väldeligen, hvilken, i likbet med
Rudbeckius, var af annan tanke, och, med grundade skäl,
påstod att Gamla Upsala sockenkyrka ännu visade
Del. IV. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
