Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wldeklodi.
gen sprang från sitt arbete, pigan från sin
bokande gryta, hvaraf ännu i dag, när någon mat
blifvit skadad eller vidbränd, ofta skämtvis säges:
"Biskopen har farit förbi!"
Widekindi, Johannes, hvilken äfven länge
skref sitt namn än Widichinni, än YVidichindi,
föddes 1620 uti Bro prestgård i Westmanland,
hvarest hans fader, Widikindus Laurentii, var
kyrkoherde. Hans farfars far, Laurentius, var den
förste prest, som sjöng luthersk messa i Munketorps
kyrka, äfvensom den förste, hvilken hade
ordentligen laggift hustru. Sedan den unge Johannes år
1640 blifvit student i Upsala, utmärkte ban sig snart
genom stor flit och ganska grundliga kunskaper,
hvarföre ban äfven anställdes såsom lärare uti det
grefliga Gyllenstjernska boset. Vid tillfället af
drottning Christinas tronafsägelse 1654, höll ban uti
Upsala en offentlig oration, hvilken drottningen sjelf
afhörde, och följande året utnämndes ban till eloqv.
lektor vid Stockholms gymnasium. I fullmakten
säges, att ban blifvit hos konungen dertill
rekommenderad, "efter ban var af de qvaliteter, att
kunna med nytta brukas i denna tjenst." Efter
tio års förlopp utnämndes han 1665, genom sin
gynnares, rikskansleren grefve Magnus Gabriel De
la Gardies förord, till riksbistoriegraf, och straxt
efter sitt embetes tillträdande började han
hufvudsakligen egna sig ät en historieskrivares
forskningar och arbeten. Förtroendet till bans
skicklighet förskaffade honom år 1668 riddarhusets
uppdrag att förfärdiga en matrikel öfver de
adliga Svenska familjernas uppkomst, öden, m. m.;
men om detta någonsin kom ti]l verkställighet,
är ej kändt. Emellertid arbetade Widikindi på
sina historiska verk, hvilka efterhand lades på
trycket. Isynnerhet var det Gustavianska
konungahusets historia, som efter konungens
befallning skulle sysselsätta bans penna, och år 1673
kunde han äfven göra hos Carl XI en offentlig
anmälan, hurusom hans historiska samlingar och
arbeten i detta afseende sä fortskridit, att en del
af verket var färdigt. Konungen gaf då
befallning, att de redan utarbetade styckena skulle
cen-surcras, för att sedan befordras till trycket. Då
konung Carl XI 1675 kröntes i Upsala, och rikets
ständer voro der församlade, presenterades för
konungen en skrift, hvaruti riksens råd, efter
ko-oungens tanka, begärde för sig och adeln allt för
vidsträckta privilegier. Rikskansleren grefve
Magnus Gabriel De la Gardie bade namnet för att vara
denna skriftens författare; men Widikindi, som stod
nti synnerlig gunst bos bonom, troddes likväl hafva
uppsatt densamma, och derigenom blef ban genast
misshaglig. Då hände sig, att Widikindi en gång
satt på källaren i Upsala, och bade druckit
temligen mycket. Uti ett rum innanföre källarsalen
satt tillfälligtvis stallmästaren Reutercrantz med
några andra, så att de ganska väl kunde böra
allt hvad som talades i salen utanför. Under det
fria samspråket vid glasen blef Widikindi af
någon tillspord, hvad ban tyckte om den nyligen
presenterade skriften. Ilan svarade, att allt vore
rätt och billigt dernti; men detta svar, som snart
Widmark. 295
berättades för konungen, bade den påföljd, att
Widikindi dagen efter insattes i fängelse. Hans
arrest lärer dock icke hafva varat särdeles länge.
När ban någon tid derefter tillspordes af
dåvarande professorn Erik Benzelius, buru med bans
fängelse aflupit, säges han hafva svarat:
"Inaudi-tum captivarant, inauditum demiserunt." Efter denna
händelse lärer Widikindi hafva förlorat lusten att
befatta sig med politiska saker. År 1676
gjordes allvar med tryckningen af bans konung
Gustaf Adolfs historia, och kongl, boktryckaren
Wan-kijf åtog sig förlaget, efter öfverenskommelse och
kontrakt derom med kammar-kollegium; men
utgifvandet afstannade denna gång, med anledning af
WTidikindis julaftonen 1678 inträffade död. Ilan
var en mer än vanligt lärd man, samt icke
allenast historieskrifvare och vältalare, utan äfven en
vitter latinsk skald. Pà sin gärd Menhammar, ej
långt från Stockholm, författade ban sina flesta
qväden. Han bade äfven elt för sin tid ganska
vackert bibliothek. Af konnng Carl X Gustaf var
han alltid mycket omtyckt, och denne kallade
bonom ofla sin "Glosof." Bland bans utgifna lärda
arbeten märkas isynnerhet: Thet Svenska i
Ryssland Tijo åhrs Kriigz-Historie; och Herr Gustaf[
Adolphs den Andres och Slores, Sveriges Göthes och
Wendes konungs, historia och le/vernesbeskrifning,
hvaraf blott Första Delen utkom. När denna år
1691 utgafs i folio, bragte den genBst både
Ryssar och Danskar i harnesk, så att konungen snart
fann sig föranlåten att befalla bokens indragning.
Den är således numera ganska rar. Om Widikindi
lemnat ~ manuskript till någon vidare fortsättning,
kan ej med visshet Sägas. Arbetet innehåller
för öfrigt ingenting nytt, samt är dessutom
författadt i ett ganska obyfsadt, trögt och
ohistoriskt föredrag. Flere lärde män förordnades af
konungen att öfverse den utkomna delen, och de
inkommo äfven fried sina påminnelser; men någon
vidare följd bade detta icke. Att emellertid hålla
Wankijfs enka skadeslös för den tryckta delens
indragning, helst bon ingalunda bade någon del i
författarens oförsigtiga beteende, skänkte konung
Carl XI henne 1,200 daler s:mt af sina egna
handpenningar.
Widesparf (emberiza rustica), en gångfogel, har
svart hufvud med hvitt eller rostgulaktigt streck
långs hjessan och ett dylikt öfver och bakom
ögonen; kroppen ofvantill röd- eller gråbrun med
svarta fläckar, under hvit med rödbruna fläckar
på bröstet. Näbben är blek med brun spets och
benen gula. Honan bar mindre rena färger, och
bannens vårdrägt är något olik den ban bär om
hösten. Hans längd är omkring 5} lum, hvaraf
stjerten utgör 2 tum 3 lin. Han är fly It fogel;
men tillbringar sommaren i de nordligare delarna
af Eoropa och Asien, der han isynnerhet
uppehåller sig bland videbuskarna. I sällskap med
säfsparfven förekommer ban om våren i trakten af
Torneå och någon gång i April månad äfven på
pilbäckarna i Skåne. Lefver om våren af
växt-frön.
Widmark, Fredrik Olof, son af bandianden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
