Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
Viga lik.
Vlgge.
gifva den första vreden bos blodshämnaren tid att
något svalna. Sedan ett är förlidit efter mordets
begående, kunde dråparen åter komma ar skogen,
och på tinget erbjuda målseganden böter. Härvid
fick ban ej ofredas, hvarken på stället eller
under färden dit och derifrån, ty ban ansågs hafva
tingets lejd, och stå under dess beskydd.
Emottogos icke de erbjudna böterna, var ban
förbunden alt åter söka sin tillflykt i ödemarken.
Böternas erbjudande kunde förnyas på lika sätt hvart
följande år; men så länge målseganden vägrade
att emottaga böterna för dråpet, var dråparen
fredlös öfver bela landet, och kunde saklöst
fällas, hvar han anträffades, utom vid tinget, ty,
såsom Östgöthalagen uttrycker sig, "dråparen
komme aldrig i fred, innan målseganden eller rätter
arfvingen (till den döde) beder för honom." Då
nordbons medfödda stolthet lätt uppreste sig emot
den tanken, att en man, som kunde föra sitt
svärd, skulle taga böter för en frändes blod, och
gerna ville betrakta ett sådant steg såsom lågt
och skymfligt, saml dessutom bela slägtens beder
blifvit förnärmad genom det begångna våldet,
förklarade lagen uttyckligen, att den skulle vara "en
oskämder man", som emottog böter för dråp, toge
ban dem än första gången de erbjödos honom,
och enligt Westgöthalagen skulle dråparen
dessutom, för att fullt fria den förolämpades beder,
med tolf män af sin slägt svärja, att ban sjelf
i lika fall skulle taga böter, och åtnöja sig med
enahanda upprättelse. Under sitt bemödande alt
inskränka de förödande hämndkrigen inom vissa
gransor, föreskrefvo lagarna sedermera noga,
bvilka voro de närmaste alt taga vigarf, och i
hvilken ordning detta rätteligen borde ske,
nem-gen först fader, sedan söner, så bröder, derefter
farfader eller morfader, vidare sonsöner eller
dottersöner, sedan brorsöner eller systersöner o. s. v.
Funnos i lifvet inga så närskylde af den dräpne,
då skulle vigarf gå såsom allt annat arf.
Vigt» lik* Under katbolska tiden skulle, enligt
kyrkobalkens föreskrift i landslagen, alltid liken
först högtidligen vigas i dödshuset af presten,
innan de fingo utföras till begrafningsplatsen. Den,
som förde ett ovigdt lik till kyrkogården, var
underkastad särskilda böter till biskopen. Vid
Gustaf I.s reformation 1527 förbjöds väl icke
uttyckligen den gamla seden att viga lik; men uti
Westerås Ordonantia infördes dock det stadgande,
att ovigt lik finge saklÖ9t utföras, ehvad
kyrko-balken derom månde säga. Slutligen förbjöds år
1593 alldeles att viga liken, vare sig hemma i
busen, i kyrkan eller i vapenhuset.
IVigelstJerna, Erik, son af majoren vid
Södermanlands regemente, Mathias Wigell, föddesår
1654, och ingick vid aderton års ålder, 1672,
såsom korporal vid det regemente, der fadren
tjenstgjorde, hvarefter ban 1674 befordrades till
sergeant vid detsamma. År 1675 ingick ban
såsom ryttare under lifregementet, vid hvilket ban
1676 blef vice korporal, och bivistade sedermera
under det följande Danska kriget de flesta dà
hållna träffningar och fältslag, uti hvilka alla han ut-
märkte sig genom stor bnrtigbet och tapperbet. I
slagen vid Ystad, Halmstad och Luod fick han flera
hästar skjutne under sig. För sin visade käckhet
befordrad till korporal 1677, deltog ban äfven
med utmärkelse i samma års fältslag vid
Landskrona, hvarest ban likaledes fick en bäst sig
undanskjuten, och sjelf ganska illa sårades. Ar 1678
deltog ban i undsättningen af Bohus slott och
Cbristianstads belägring. Befordrades sedermera
1679 till qvartermästaro, 1694 till kornett, 1700
till löjtnant och 1703 till ryttmästare.
Såsomså-dan upphöjdes ban 1704 uti adligt stånd. Under
konung Carl Xll:s krig fick ban åter tillfälle att
med fördel visa sig på hjeltarnes bana. Deltog
med beröm uti landstigningen på Seeland; gjorde
sedan fälttåget till Lifland och inåt Ryssland,
samt bivistade träffningen vid Pitzur och
öfvergången öfver Dünaströmmen, samt den skarpt
dervid hållna striden. Deltog äfven uti det
blodiga slaget vid Klissow. Afled år 1707.
Winer üpa, eller den Wise, tros hafva varit en
lagman i Upland, eller Tiundnland, och förmenas
hafva lefvat på konung Ingiald Illrådas tid.
Enligt mycket gamla uppgifter samlade ban på denna
konungs befallning landets förnämsta sedvänjor och
dittills brukliga lagar, dem han ristade med runor
på serskilda spån, hvilka sedermera sammanbnndos
efter hvart och ett olika ämne samt kallades
IV<-gers Flockar. Vid Hembringe, nära gamla Upsala,
säges vara den heliga lundén, inom hvilken
Wi-ger Spa i fordna tider bållit ting, och der änno
finnes en bautasten, som säges vara upprest till
hans minne, med denna runskrift: "Karl lät resa
stenen efter Wiger; ban var Styfbals son." Uti
företalet till den gamla Uplandslagen står: "Lagha
yrkir var Wigher Spa, hedbin i bednum lima",
men det i de gamla tryckta editionerna af samma
lag inom parentes gjorda tillägget: "ban var
utb-sändir af Ingiäld Svea konunge", lärer icke finnas
i någon af de nu för banden varande gamla
l.and-skrifter utaf Uplandslagen.
Vigge, (Puligula Cristata), en fogel af
Dykaod-slägtet, bar temligen stor, vid roten mindre bred
än hög, näbb, hvit vingspegel, tarsen I tom 2—3
linier lång, längre än halfva mellantåu. Hannen
bar en nacktofs, soin om våren består i en lång
nedhängande tofs af smala silkeslika fjädrar;
hufvudet, halsen och bröstet till midten samt
bakryggen jemte öfra och nedra stjerttäckarna svarta,
med skön purpurglans på hufvudet och öfra
halsen; öfriga bröstet, sidorna och buken äro hvita;
stjerten afrundad, bestående af 14 pennor, näbben
ljusblå, iris gul, ben och tår blåaktiga med svart
simmbud. Om hösten äro färgerna mindre
glänsande. Viggen tillbringar sommaren i Norrland
och Lappland, der ban fortplantar sig vid floder,
åar, kärr och bäckar, äfven inuti landet, men
alltid vid sött vatten. Han förekommer äfven i bela
Ryssland och Siberien, men bar ej blifvit sedd i
Norrige. Höst och vår, då han är stadd på
Hyllning från och till Norden, träffas ban äfven dels
i åar och mossar, dels utanför bafsstränderna i det
mellersta och södra Sverige. Sin viuter tillbrin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
