Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
330
Wittstock.
Wittstock.
ka till åt både dig och dina barn." Den häftigt
förföljande fienden lemnade icke tid till längre
samtal. Genomvåt, men gynnad af nattens
mörker, skyndade konungen bland de öfrige
flyktingarne pä okända skogsvägar uppåt Småland.
Danskarne eröfrade flera fanor, och togo ett stort
ental fångar. Rland bytet märktes Gustaf Adolfs
bäst, värja och pistoler, de sednare prydda med
ädla stenar och rik förgyllning. Svenskarne
upp-gàfvo sjelfve sin förlöst till 300 man, men
Danskarne påstodo att de förlorat ända till 1400 man.
Året derpå, då Gustaf Adolf reste genom
Westerås, gaf ban gården Igelsta i Komfertuna
socken till everldelig egendom åt Thomas Larsson
och bans efterkommande. Vid reduktionen blef
väl äfven detta hemman indraget till kronan, men
konung Carl XI besinnade sig snart, och redan är
16S3, vid en mönstring som han höll i Westerås,
skänkte ban det åter såsom ett berustadt säteri åt
Tbomas Larssons barnbarn och arfvingar.
Wittstock, en liten ort i Mark, blef om bösten
1636 skådeplatsen för en bland den store fältherren
Baners mest lysande krigsbragder, och den
blodiga seger, Svenskarne der tillkämpade sig, blef
en af de mest afgörande under bela
trettioåriga kriget. Vid underrättelsen om Baners
annalkande till stället, stannade den fiendtlige
anföraren Hartzfeld pä Schreckenberg, en betydlig
sand-höjd söder om nämnda stad, uppkastade i hast
några jordvallar, och uppställde emellan dem
trossvagnarna på sådant sätt, att de bildade en slags
förskansning. Det var hans mening att söka undvika
striden; men det var äfven Banérs fulla afsigt att
drifva saken till ett afgörande slut. Vid
middagstiden den 4 Oktober ankom Svenska bären, som
blott var 8000 man stark, till Schreckenberg, och
oaktadt fiendens fördelaktiga ställning på denna
böjd, skyddad af omgifvande skogar och moras
samt en förbiflytande flod, beslöt Banér genast att
angripa. Anordningarna bärtill gjordes [-ofördröj-]igen.-] {+ofördröj-
]igen.+} General-majorerne Stålhandske och Kling
tågade med venstra flygelns rytteri en lång
omväg, för att vesterifrån komma opp på höjden
och taga fienden i ryggen. Banér och
Torstensson gingo med högra flygelns rytteri upp på en
ås, straxt öster om Schreckenberg, i afsigt alt
draga fienden ditåt och ifrån förskansningarna,
bakom hvilka ban var oangripelig. Midten af
bären, som bestod af fotfolk, fördes af Alexander
Lesslie, och ett långt stycke bakom stod
Witz-tbum med reserven. Stridens utgång var
hufvudsakligen beräknad på båda flyglarnas anfall; först
den bögras. Klockan tre eftermiddagen ryckte
Banér och Torstensson upp på höjden, och
började striden. De vunno till en del sin afsigt, ty
mängden af flendtliga hären vände sig snart från
förskansningarna ditåt; men härigenom blef också
Banér utsatt för eo alltför stor öfvermakt.
Striden blef både bet och långvarig. Den ena gången
efter den andra fördes Svenskarne i elden, men
tillbakaslogos alltid med förlust. Banér gjorde
allt för att uppehålla deras mod, och fäktade sjelf
än till häst än till fot, hvarvid Torstensson un-
derstödde bonom med lika mannamod. Ryttarn
voro sina anförare värdige, särdeles Liflänningsrie
och Finnarne. Det fanns ingen sqvadron, som ej
fördes sex, somliga ända till tio gånger i elden.
Slutligen blefvo de likväl uttröttade, och jnst i
detsamma gingo från Schreckenberg fyra brigader
fiendtligt fotfolk, för att taga de kämpande
Svenskarne i sidan. Desse tycktes vara förlorade,
fienden trodde att Banér fallit, och oppgaf höga
segerrop; men Lesslie, som under tiden, enligt
befallning, stått stilla, skyndade nu fram med
fem brigader, och dref tillbaka det fiendtliga
fotfolket, som ämnade sig mot Banér, hvars
rytteri derigenom vann någon hvila. Lesslie
deremot blef sjelf anfallen af fiendens både
rytteri och fotfolk, samt ganska illa bandterad, tå
att två af bans brignder förlorade sina fanor och
nästan alldeles sprängdes. Han sande dä till
Witztbum och begärde hjelp från reserven,
hvarom redan Banér skickat flera befallningar; men
Witzthum, en född Sachsare, stod orörlig, och
svarade ilbuden: "Jag vet nog, når jag skall
komma;" till sina officerare åter sade ban: "Här
kommer det att gà till som vid Nördlingen, det
bar jag redan långe förutsagt." Sådan tycktes
äfven slagets utgång blifva. Svenskarne hade måst
uthärda öfver tio anfall, och voro nära att af
trötthet gifva vika för den påträngande
öfvermakten; Banér sjelf, som slutligen ånyo häftigt
anfölls, trodde sig förrådd och slaget förloradt,
då ändtligen Stålhandske och Kliog, som onder
sitt tåg blifvit uppehållne af moras och obanade
skogar, mot skymningen framkommo till fiendens
högra sida , och belt oförmodadt gåfvo striden en
annan vändning. Salvor och böga rop
tillkännagåfvo, buro de, brinnande af stridslust föllo
fienden i ryggen. I reserven bade också en öfverste
BerghofT, otålig öfver Witztbnms dröjsmål, och
ntan hans befallning, ryckt fram, hvarpå bela
reserven skyndade till bufvudbärens hjelp. Fienden,
oroad af reservens framryckande, och alldeles
förbryllad af Stålhandskes oförmodade samt ytterst
häftiga anfall, förlorade modet och grep till
flykten, främst rytteriet. Fotfolket lemnades ntan all
hjelp; det Sachsiska led mycket, det kejserliga
blef nästan alldeles förstördt, så alt mellan fyra
och femtusen man lågo på valplatsen; öfver 1000
ryttare nedsablades onder flykten. Svenskarne togo
allt fiendens artilleri, bestående af 33 kanoner och
2 mörsare, jemte stora förråder, all tross, och
deribland de kejserlige generalernes och sjelfva
kurfurstens rika bordsilfver, samt slutligen IM
fanor och standarer, hvilkas öfverlemnar» af
Banér belönades med 10, ända till 30 dukater for
stycket, allt efter de eröfrade segertecknens varde.
Svenskarne räknade 2,200 sårade och t,100 döde,
och deribland den käcke öfverste Bergboff. Denna
afgörande seger väckte uti hela Europa den
största uppmärksamhet, bos vännerne högljudd glädje,
bos fienderne oro och harm, hos alla förvåning
öfver Svenskarnes ihärdighet, lycka och kraf!
Banérs rykte, prisadt och beundradt, gick kring
alla länder, och Frankrikes konung, Ludvig XIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
