Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
358
i llnrahorn.
Würdfireo.
som väpnares gårdar, — de egentliga säterierna,
hvilka aldrig ombytte jordnator, voro i och för
sig sjelfva fria frän alla kronobesvär och räntor,
hvaremot de allmänna frälsemannens gårdar endast
genom rosttjensten befriades från skatt. Emellan
riddare och väpnare var för öfrigt skilnaden ej
särdeles stor, ehuru de förre ansågos hafva en
bögre värdighet, och buro herrenamn, riddarekedja
och guldsporrar, men de sednare icke. De fordom
så kallade "knaper" voro i sjelfva verket
ingenting annat än väpnare, som lefde på sina gods,
utan att eftersträfva titlar, embeten eller
förläningar.
Wäratiorn var ett gumsborn, med hvilket
fäber-darne inom Skytts bärad i Skåne plägade vara
utrustade, och derpå inöfva sina hornlåtar,
hvarmed de stundom äfven gingo omkring i byarna,
för att roa folket. Någon gång sågs en sådan dä
taga plats midt på gården, med ett ämbar vatten
bredvid sig, för att deri neddoppa instrumentet,
så snart någon paus tillät det.
VKr<l«knp benämndes på 1600-talet ett slags
teatraliska föreställningar, hvilka ofta brukades vid
några stora högtidligheter uti de förnämare husen.
En dylik myrket lysande och på sin tid vida
beryktad tillställning var det synnerligen präktiga
värdskap, som drottning Christina, ett par år före
sin tronafsägelse, lät uppföra på det kungliga
slottet i Stockholm, då fältherren Jakob Kasimir De
la Gardies bröllop med den sköna hoffröken Ebba
Sparre der firades. Vid detta tillfälle föreställde
värdskapet, huru drottningen och hela hennes bof,
klädda till herdar och herdinnor, emottogo ett
högtidligt besök af alla de Olympiske gudarne och
gudinnorna.
VKrditren. Äfven andra varuvärden än myntade
metaller begagnades till bytes- och
betalningsmedel hos alla Germaniska folkslag, samt således
jemväl hos nordens gamle inbyggare. Bristen på
behöfligt myntkapital bade till löljd, att sådana
s. k. "Värdören" länge fortforo att i detta
hänseende vara i bruk, och, ställda i afseende på
värdet i jemförelse med myntade penningar,
sedermera af sjelfva lagarna förklarades vara, efter
fastställda belopp, fullgiltiga motsvarigheter till
dessa, vid betalning af böter och annan gäld.
Detta bruk, allmänt bos de Germaniska och
Nordiska folken i äldre tider, utgör således ett
vigtigt moment i det äldre penningeväsendets
historia, hvarföre eo närmare framställning af
detsamma, hvad norden angår, förtjenar all
uppmärksamhet. Angående ifrågavarande ämne, innehåller
den Isländska s. k. Grågåsen mera omständliga
föreskrifter, än de öfriga nordiska lagarna. Den
skiljer de värdören, hvilka såsom betalningsmedel
fingo begagnas, uti tvenne klasser: den ena
innefattande sådana, som bruket tillät att vid
betalningar använda efter frivillig öfverenskommelse;
den andra sådana, som en fordringsegare
ovilkorligen måste emottaga i betalning efter å dem
genom lagen fastställda pris eller sätt för
bestämmande af priset. De förra benämnas "Gripir," de
sednara "Lögaura," och voro dessa upptagna på
det så kallade "Fiarlagmaona," d. v. s. en pà
alltinget uppgjord förteckning och värdering pä en
mängd lösören, åt hvilka karakteren af laga
betalningsmedel tillerkändes. Om de förra säges:
"Mycket gäldas genom laga värdören (i Lögaurum);
dock är äfven lofligt att gälda med annat gods.
Sådant gods skall dock ej vara mindre till värdet
än minst två öre. Det skall ock vara utan fals
och Qärd, äfvensom hvardera, sä väl den som
emottager, som den, hvilken skall betala, må
värdera godset till fulla öreo." De på fiarlagmanna
upptagna laga värdören (lögauia) utgöra en
ganska läng lista. Hufvudslagen äro: guld, brändt
silfver, jern och jernkittlar, liar och skäror,
vadmal, nytt lärft, Engelskt lärft, fårull,
hvarjehanda till klädedrägten börande prydnader och
persedlar, vax, djurshudar, hästar, boskap och
andra lefvande, större och mindre, matnyttiga
bosdjur af flera slag. Uttrycken för dessa värdörens
laga pris hänföra sig till tvenne räknesätt, hvilka
böra till egendomligheterna af våra förfäders
äldsta samhällsbruk. Det ena var räkning efter
"hundrade" (antingen af tio tiotal eller tio tolfter), det
andra efter s. s. "kugildi" (af ku, ko, och fMi,
värde). Ett silfverbundrade svarade emot
fyraboD-dratjugo alnar vadmal, da vadmal länge räknades
såsom ett lika allmänt betalningsmedel som silfver,
så att det gafs ett vadmalsbundrade och ett
silfverbundrade. Ett vadmalsöre betydde
ursprungligen sex alnar vadmal, och detta utgjorde i
lag-öresberäkningen en enhet, och fyra öre vadmal
svarade länge emot ett öre silfver. Kugildi äter
var den uppskattningsgrund, efter hvilken
isynnerhet de laga betalningsmedel värderades, som
bestodo af lefvande kreatur. Detta kngildi, eller
kovärde, utgjorde bärvid en enhet, och synes i
värde hafva motsvarat ett vadmalshundrade, samt
i följd deraf fem öre silfver, efter
jemförelsebe-räkning. Hvad nu Sverige angår, var ock här
vadmalsöret och värdeuppskattning i förhållande
dertill i äldsta tider allmänt gängse, ehuru spår
deraf redan äro sällsynta i våra landskapslagar, i
hvilka räkning efter mark och ore deremot
all-männeligen blifvit tillämpad. Ett sä beskaffadt
spår återfinnes emellertid i Östgötbalagen. I fråga
om dråp, begånget af fri man på träl, och om
träls lösen ur träldom, i hvardera af hvilka fall
saken gällde tre mark, säges nemligen der, att
tre vägna marker svarade mot tre marker vadmal,
hvaraf tolf alnar beräknades på öret, ett
förhållande, som likval hvarken öfverenstäminer med det
på Island, eller med det allmänna Norrska. En
mark silfver motsvarade alltså i värde 96 alnar
vadmal. Om det här afsedda vadmal förekommer
dessutom den anmärkning, att det skulle vara två
händer bredt, och torde det uppgifna olika antalet
på ett öre mot det Isländska måhända bär och i
de Norrska lagarna kunna förklaras genom
antagandet af olika bredd-dimensioner. Om
vadmalsöre förekommer ock något i stadgan af år 1297
om afgifterna till presterskapet i Helsingland. Eo
så beskaffad allmänligen bestämd räkne-enhet, som
det Isländska kugildi, igenßnnes väl icke i de äld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
