Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yttringar.
VKrlngar.
361
derättade sig derföre af cæsareD Johannes, som
gått öfver på hans sida, om de i staden varande
kejserliga trnppers ställning, lynne och tänkesätt.
Alexius ville genom hemliga medel söka vinna
några af dem. Cæsaren afrådde honom då att vända
sig till Väringarne, desse från yttersta Thule
bör-dige barbarer, som buro tveeggade yxor på sina
axlar. De efterföljde ihärdigast af alla förfädrens
sedvänjor, och det rykte för obrottslig trohet,
dessa förvärfvat, betraktades af alla Väringar
såsom det dyrbaraste arf dem blifvit lemnadt af
deras fäder, hvilket de äfven ståndaktigt bevarade.
Det var äfven derföre de blifvit utkorade till
kejsarens lifvakt. Att till dem vilja tala om
förräderi vore således alldeles fruktlöst. Cæsaren gaf
Alexius det råd, alt med några andra i staden
varande trupper öppna en hemlig underhandling,
emedan de lättare kunde vinnas. Detta lyckades
äfven, och genom deras förräderi inträngde Alexius
i staden. Nicepborus Palæologus, en af rikets
högste män, skyndade då ined tidningen om hvad
sig tilldragit till kejsar Botaniates, och begärde att
ander sitt befäl fä de från Thule härstammande
barbarer, sä ville ban ensamt med dem åter
fördrifva de upproriske utur staden-, men Botaniates,
svag af ålder, tog sin tillflykt till
underhandlingar, och dessa bade slutligen till följd, att ban
måste afsäga sig regeringen. Anna Komnena, som
tecknat sin faders, kejsar Alexii lefverne, påstår
emellertid, att Botaniates, om ban följt Palæologi
råd och anlitat de tappre Väringarne, med deras
tillhjelp säkerligen skulle hafva bibehållit sig på
tronen. Sedan ban likväl frivilligt nedstigit
derifrån och Alexius Komnenus blifvit beklädd med
den kejserliga purpurn, tillsvuro Väringarne genast
den nye kejsaren samma trohet, som majestätet
och kejsaretronen alltid kunde påräkna att finna
hos dem. Så snart delta var skedt, bröt Alexius
upp med den samlade krigsmakten, för att
undsätta det af Robert Guiscard och bans
Norrmanniska här hårdt belägrade Dyrrachium. På detta
krigståg följde honom äfven Väringarne. Alexius
belöt alt lemna fienden en bufvuddrabbning,
uppställde sinn härskaror i slagtordning, lät Väringarne
stiga af sina hästar, och befallte dem att till fot i
lätt slulna led fffga framför hären. Robert
Guiscard trodde sig bäst kunna bringa den Byzantinska
stridsinakten i oordning och rubba alla kejsarens
planer, om det lyckades honom att genom ett
kraftfullt och väl understödt anfall öfverändakasta
de mindre for sin talrikbet än sin vidtberyktade
tapperhet fruktansvärde Väringarne. Amicetus, som
förde befälet öfver ena flygeln af den
Norrmanniska bären, fick befallning att utföra detta anfall.
Han framryckte med en betydlig styrka af så väl
fotfolk, som rytteri. Väringarne, pä Greklands
jord mätande sig i bjeltekraft med sina
Norrman-niske halfbroder, kämpade så modigt, att de
ge-nombröto de sistnämndas led, och tvungo Amicetns
med hela bans skara till en brådstörtad fly kt.
Hänförde af sitt mod och eldade af sina vapens
segerrika framgång, förföljde de likväl för
obetänksamt fienden med stor häftighet, och aflägsnade
sig långt från hufvudbären. Delta tillfälle tog
Robert Guiscard i akt, samt gjorde med det
Norrmanniska fotfolket ett häftigt anfall på den djerft
framryckande Väringa-bopen. Afskiljde från den
öfriga bären, och utmattade af den föregående
striden, af den tunga bärklädnaden och den stränga
marschen, dukade slutligen de modige Väringarne
under för den stora öfvermakten; men frejdade
likväl ännu i döden sin gamla vapenära, och betäckte
valplatsen med sina lik. Några få togo sin
tillflykt till ett närbeläget tempel, och stego upp på
takresningen; men Norrmannerne satte eld pä
templet, och så många af Väringarne, som icke
stupat för svärdet, funno i lågorna sin död.
Derefter blef den Grekiska håren slagen, och kejsar
Alexius måste taga till flykten. Den nordiska
sagan omtalar en underbar seger, som Väringarne
påstås hafva vunnit genom den helige Olofs
mäktiga biståud, nemligen då Kyrialax (kejsar
Alexius) var konung i Grekland och företog en bärfärd
till Blackmanna-land. Nar ban kom till
Pctzina-slätten, mötte honom der den fiendtliga, bedniska
bären med ett talrikt rytteri och mycket stora
vagnar, ofvanpå hvilka voro byggda böga, med
slridsgluggar försedda torn. Hedningarnes läger
var så inrättadt, att de rundtomkring detsamma
ställt sina vagnar tätt bredvid hvarandra, och
sedan omgifvit hela vagnborgen med en stor graf,
så att de voro likasom inneslutne inom en
fästning. På fältet framför vagnborgeu uppställde
de sin bär i slagordning, midt emot den
Grekiska. Grekerne blefvo slagne, och ledo en stor
förlust; men Kyrialax bildade en ny slagordning
af Franker och Flamingar. Äfven desse vände med
blodiga hufvuden tillbaka. Då blef Grekiske
konungen mycket vred på sina stridsmän; men de
svarade bonoin, att han nu kunde taga till sina
vinbälgar, Väringarne. Konungen genmälde, att
han icke så ville förspilla sin bästa skatt, och
framsända några fä män, huru manbaftige de än
voro, emot en så stor krigshär; men Tborer
Heising, Väringarnes höfding, tog till ordet och sade:
"Om än brinnande eld vore i vägen, skall dock
jag med inina följeslagare springa deruti, allenast
vi visste, att J, konung, derigenom fingen fred
hädanefter." Konungen rädde dem att göra ett
löfte till den helige Olof, ulbedjaode sig bans
bistånd och bjelp. De förbundo sig då med
ömsesidiga bandslag, att på egen bekostnad och med
andre gode mäns tillhjelp uppbygga en kyrka i
Miklagård till Olof den beliges pris och ära.
Derpå slöto de sig i en bop, betäckte sig med
sina sköldar, tågade med burtiga och frimodiga
steg fram mot fienden, bestego vagnborgen, samt
banade väg för Frankerne och Grekerne, hvilka,
då de sågo Väringarnes framgång, inträngde i det
fiendtliga lägret, och gjorde bland fienderne ett
stort nederlag. Väringarnes bela bop utgjordes
endast af 450 man; fienderna voro till antalet
sextio gånger talrikare; men öfver dem kom
redan i första sammandrabbningen en sådan
förskräckelse och bäfvan, att de alla genast togo till
flykten. Den fiendtlige konungen bade framför
Del. IV. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
