Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yngvar.
Yngve Alrikraon.
371
son, Håkan III, död 1204; dess brorsson, Gottorm
Sigurdsson, död 1205; Inge II ßardsson, Sverres
systersson, död 1217; Håksn IV, död 1264;
Magnus VI Lagabötare, död 1281; Erik Presthatare,
död 1299; och Håkan V, den siste Norrske
konung af Ynglingaätten på manliga sidan, död 1319.
Huru vanskligt det än må vara, att med stöd Bf
de få, torftiga och förvirrade historiska uppgifter,
som äro alt tillgå för en sammanhängande
regent-följds uppgörande i Svithiod efter Ingjald lllrådas
fall, ehuru Svea välde, efter häfdernas enstämmiga
vittnesbörd, aldrig annorlunda än medelbarligen
lydde under öfver-konungarne af Ivar Widfamnes
ätt, torde dock följande uppställning kunna anses
grundad på nägon sannolikhet, och enligt
densamma skulle den gamla Ynglmgaätten än en gång
hafva uppstigit på Upsala-tronen. Sedan Ivar
Wid-famne omkommit pä sin härfärd till Gardarike,
återtogo Svearne sin sjelfständighet, och, då
tiden numera hunnit utplåna deras fordna afsky
för Ingjald Illråda och bans ätt, hyllade såsom
Upsala-konung den Ingjald, Olof Trätäljas son,
som då, efter sin fader, styrde öfver Wermland.
När sedan Harald Mildetand sökte tvinga under sitt
välde de åter uppstående småkonnngarne inom
Sveriges länder, ingick han, efter nägon lids fejd,
förlikning med denne Ingjald, hvilken, erkännande
Haralds öfvervälde, men för öfrigt alldeles
oberoende, sedan fortfor att, såsom dennes
skatlko-nung, styra öfver Svithiod. Efter bonom synes,
under lika förhållanden, en Erik af Upsala,
förmodligen hans son, om hvilken sagorna på många
ställen tala, hafva varit Svitbiods konung; något
närmare om honom känner man dock icke. Efter
bonom styrdes Svearne någon tid af Sigurd Ring,
och sedermera af Östen Beli; men efter denne
sednares fall synes Eriks af Upsala son, Anund eller
Emund, hafva blifvit Svearnes konung, och dennes
son, Erik Emundsson Väderhatt, återställde
slutligen Sveaväldets fullkomliga oberoende och fordna
glans. Hans son, Björn, regerade länge, och
efterträddes af sina söner, Olof, hvilken först dog,
och Erik Segersäll, som underlade sig hela
Sverige. Dennes son var den beryktade Olof
Skötkonung, och med hans söner, Anund Jakob och Emund
Gammal, hvilka regerade efter hvarandra,
utslocknade den gamla konunga-ätten på tronen. Alla
återstående medlemmar af det fordna
konungahuset påstås slutligen, under ett häftigt inbördes krig
efter Emund Gammals död hafva omkommit,
isynnerhet nti det blodiga Wårdsbergs slag, der ett
stort antal af dem säges hafva stupat.
Yngvar, Fjerdhundralands sisle konung, blef,
tillika med sina båda söner, Alf och Agnar, af
Ingjald Illråda ombringad vid den stora "branden i
Upsala;" men om bans bedrifter för öfrigt bar
sagan alldeles ingenting att vidare förtälja.
Yngvar llarra, Upsala-konungen Östens son,
synes ännu hafva varit belt ung, då fadren
inbrändes af Sülve Jute, hvarföre ock sagan icke det
ringaste omnämner honom vid berättelsen om
Svearnes försvarskrig emot denne inkräktare. Först
efter Sölves död besteg Yngvar Upsala konunga-
stol. nan var en väldig krigare, och låg ofta ute
med sina härskepp pä vikingafärder, så att han
åter gjorde Svithiod* makt ansedd och fruktad,
sedan under hans närmaste företrädare den varit
ringa aktad, och landet till följd deraf esomoftast
blifvit oroadt af Danska vikingars och andra
Öster-sjöfarares härjningar. I anseende till sina tappra
bedrifter, fick då Yngvar tillnamnet llarra, eller
Harri, som betyder: den höge, den förträfflige.
Yngvar llarra bilade ändtligen den långvariga förra
stridigheten med Danmark, och vände i stället sina
vapen mot länderna på andra sidan om Östersjön,
der ban, söder om Finska Viken, härjade uti
Estland. En sommar, da ban landstigit på kusten
af detta land, i den trakten, som benämndes
Adal-svssel, och hvilken är belägen gent emot öarna
Dagö och Ösel, plundrade ban vid ett ställe, som
kallades Sten (eller vid Stenen), måhända samma
ställe, der Svegder i fordointima funnit sin död.
Då kom en stor mängd Ester dit från det inre af
landet, samt öfverföllo Yngvar och hans Svear
med en så öfverlägsen styrka , att desse icke kunde
motstå densamma. De då för tiden så allmänna
vikingatågen företogos nemligen sällan med något
synnerligt stort antal, hvarken med skepp eller
manskap, och kunna ingalunda jemföras med
sednare tiders krigståg, hvari ordentliga härar
uppträda. Äfven de större vikingaflottorna bestodo
vanligen icke af mera än femton till tjugo skepp’,
och då på hvarje skepp räknades sextio, högst
etthundra man, utgjorde bela styrkan endast
emellan ett och tvåtusen krigare. Högst så stor var
i allmänhet äfven utmärkte konungars krigsmakt,
då de foro i viking. Allt gick endast ut på att
oförmodadt landstiga och plundra pä någon ort,
der icke ett alltför stort motstånd var att förvänta,
saml att, sedan tillräckligt byte blifvit taget,
genast draga derifrån till ett annat ball, för att der
förnya samma uppträde. Dröjde vikingahopen
händelsevis längre tid qvar på något ställe, inträffade
ej sällan, alt folket i det kringliggande landet
hann samla sig i sä stort antal, att det kunde å
sin sida öfvermanna de främmande härjarne, och
återtaga det gjorda krigsbytet. I Adalsyssel
stupade den tappre Yngvar llarra och en stor del
af hans folk. De öfrige flydde till skeppen
och återvände hem, sedan de öfver sin fallne
konung uppkastat en väldig grafhög invid
sjelfva sjöstranden, der, såsom den gamle skalden
Tbiodolfer sjunger:
Östersjön
För Svea kouung
Hafvets sång
Till gamman qväder.
Yngve. Detta i forntiden mycket prisade namn,
som burits af flera ryktbara personer, synes
rättast härledas från det fornnordiska ordet Yngi,
den unge, hvilket tillnamn först lärer hafva blifvit
gifvet åt Niords son Frey, och sedermera blef ett
hedersnamn, hvaraf hans ättlingar fingo
benämningen Ynglingar, hvilken de i flera århundraden buro.
Yngve -tlriksson var samkonung med sin bro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
