Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Xiervogel.
Zinzendorflaniamen. 381
Ludvig XIV:s tidehvarf såsom de yppersta mönster
i vitterhet och poesi.
SKiervogel, Julian Martin, son af
bofapotbe-karen S. Xiervogel, föddes i Stockholm den 19
Mars 1657. Efter att från år 1673 hafva
studerat medicinen i Upsala, under professor
Hoffve-nii inseende, företog ban 1676 en utrikes resa,
hvarunder ban först besökte England och Holland,
samt 1679 blef medicine doktor i Leyden. Reste
sedan Khenströmmen utföre, genom Tyskland till
Italien, saml derifrån öfver Schweitz till
Frankrike. Efter nära sex års frånvaro återkom h8n
till fäderneslandet, dä ban I6S1 blef ledamot af
collegium medicum. Erhöll kort derefter anbud
att få blifva amiralitets-läkare i Carlskrona, och
sedan att erhålla befattning såsom stadsfysicus i
Fahlun; men undanbad sig båda tjensterna, och
stannade qvar i Stockholm, der ban sedermera med
utmärkt loford fortfor att praktisera. Är 1695
förrättade ban liköppningen på prins Fredrik, och
ifrån den tiden blef ban, eburu ännu icke ansläld
i någon egentlig tjenstgöring vid det kongl,
hofvet, af konung Carl XI, som oflast icke allenast
kallad att uppvakta nnder konungens och
drottningens samt det öfriga kongl, husets
sjukdoms-tillfälligheter, utan äfven ofta af konungen sänd
alt vårda sjuka generalspersoner i landsorterna.
Slutligen utnämndes han 1693 till kongl,
iifinedi-cus, i hvilken tjenstebefattning ban fortfor äfven
efter konung Carl Xll:s uppstigande på tronen.
Uppböjdes I69S uti adligt stånd. År 1700
åtföljde ban konungen till Lifland; men ådrog sig
uti vinterlägret i Lais en betsig feber, hvaraf han
d. 25 Febr. 1701 afled i Reval. Han var på sin
tid ansedd för en utmärkt läkare, känd för mycken
lärdom och skicklighet.
Zigenare. Allt sedan fjortonde århundradets
början, bade detta kringströfvande folk begynt visa
sig såsom landstrykare inom liera af Europas
länder, uti Tyskland, Spanien, Frankrike, England
ni. fl., i temligen talrika skaror; men uti Sverige
förekomma de icke före år 1512. Härom säger
Olaus Petri i sin krönika: "Samma år Herr Sten
var Höfvidsman vorden, kom en part af tbet
folket, som fara ifrån thet ena landet till thet andra,
tbem man kallar Tattare, hit i landet, och till
Stockbolin; förra bade the här aldrig varit." I
afseende pä Zigenarfolkets bärkoinst är den
historiska gissning sannolikast, som antager, att
Ta-merlans härjningar vid Indus nödgat åtskilliga
Oslindiska stammar att utvandra, dä de, tvunget
eller frivilligt, slöto sig till Mongolerne, och
sedan åter lössleto sig derifrån, när den väldiga
Mongoliska strömmen slutligen blef motad och
dämpad. En del deraf begaf sig då måhända öfver till
Afrika, hvaraf uppstod benämningarna Nubier,
Egypter, en annan del till östra Europa, hvilket gaf
anledning till namnet Bohmare. Tartarer blefvo
de äfven kallade, emedan de kommo i förbindelse
ined Mongolerne, hvilka medeltiden, såsom bekant
är, endast känner under detta namn. Man bar all
anledning till den förmodan, att de Zigenare,
hvilka på 1500-talet inkommo till Sverige, icke
voro några akta flyktingar från Ostindien, eller
dylikas verkliga efterkommande, utan blott vanliga
tiggare och oduglingar, åtminstone till stor del,
utskummet från andra länder, hvilkas syftemål var
att med efterhärmade Zigenarkonsler söka narra
och plundra den enfaldiga norden.
SEinzendorlianimneu. Grefve Zinzendorf, af
sina förvånade lärjungar vördad på ett nästan
vidskepligt sätt, såsom en Jesu apostel och älskling,
visade sig angelägen att utvidga sitt parti i alla
verldens delar, och lemnade icke heller Sverige
oanfäktadt. Han sökte bana sig väg härtill genom
ett vidlyftigt bref 1735 till konung Fredrik,
innehållande bans och hans samfunds trosbekännelse.
Flere ntskickade skulle understödja saken, och ban
sjelf kom på Svensk botten i delta ärende.
Försöken sträcktes ända till de smärre Svenska
församlingarna, äfven till dem, som voro mest
aflägsna. Uti Reval utgafs en Herrnbutisk Svensk
psalmbok, och uti Philadelphia i Amerika en dylik
katecbes. Alla dessa anstalter tillbakaböllos
likväl och dämpades af rikets högre presterskap.
Isynnerhet var Samuel Troilius, då för tiden
ordförande uti Stockholms konsistorium, ganska ifrig
alt förlägga "Brödernes" nyheter. Flera
konsistorier yrkade indragning af några Herrnbntiska och
andra beterodoxa böcker, hvilka då utspriddes,
såsom Bejerska Handposhtlan och Lysande ljus i
mörkret, m. fl. Omkring år 1748 gjorde dessa
rörelser den mesta uppmärksambeten; men
regeringen ansåg i det längsta för betänkligt att
deremot taga något afgörande steg. Erkebiskopen
Ilenrik Benzelius skref emellertid ett berdebref till
vördiga presterskapet inom Upsala stift, med
stränga varningar emot Zinzendorfianismen, eller den
s. k. Herrnhutiska seklen, den ban i sitt hjertas
bitterhet kallade fanatisk, hvarjemte han ulmålade
Zinzendorfs läror såsom "onyttiga, oandliga
nyheter och käringfabler." Mathias Asp höll i Lund
en latinsk oration öfver ifrågavarande
"villfarelser;" men framför alla utgäfvo pastorerne Beckman
och Kumblæus vederläggnings-skrifter,
öfverflö-dande af galla. De trodde sig manligen förfäkta
renlärigbetens sak, då de utgölo käcka smädelser
öfver den irrlärige bufvudmannens person. Några
llerrnhutares oförtäckta yttrande: "att man
öfverallt i Lutherska församlingen ej kunde finna andra
an ogudaktige prester, hvilka predikade allenast
för bukens skull, men ej med sann omsorg
vårdade sig om menniskornas själar," bidrog
ingalunda att minska motpartiets retade ifver. Grefve
Zinzendorf protesterade på det ifrigaste emot att
hans församling kallades en sekt, och ban aflat
äfven 1743 en serskild skrifvelse till
statssekreteraren von Nolken, hvari ban beklagade sig
öfver erkebiskopens förhållande i afseende på den
Svenska församlingen i Pennsylvanien, och sökte
afvända tillvitelsen om Donatistiska irrmeningar.
Erkebiskopen åter uppträdde emot Herrnhutarnes
förmenta anslag att förstöra Lutherska kyrkan i
Amerika, och mycket buller uppstod inom
derva-rande kyrka, genom dessa obevisliga uppgifter. En
förfrågan, huruvida Lutheranerue derstädes kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
