Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebro riksdagar - Öregrund - Ören och Örtugar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver eder att regera, utsträcke vi detta rättvisans
svärd, såsom deraf ett vittnesbörd; lägger derföre
eder finger derpå och försäkrer med ed att hålla
hvad j nu beslutit.” Alla lade då sina fingrar på
konungens utsträckta svärd, och gingo eden, hvaruti
man icke allenast förband sig under sakramentets
helighet till denna arfförening, utan derjemte till all
trohet och lydnad för lag och ordning. Vid denna
herredag upptogs för öfrigt åter saken angående
den fyra år förut timade mordstämplingen emot
konungens person, hvaruti de tvenne prestmännen
Laurentius Andreæ och Olaus Petri varit invecklade.
Den senare hade dessutom på ny räkning ådragit
sig konungens ogunst, icke allenast genom sina
predikningar, utan ock med sin Svenska historia,
uti hvilken han ansågs hafva talat förklenligen om
Wasa-ätten och konung Gustafs regering. De
brottslige ställdes till rätta, och måste bekänna,
att de, under hemlig bikt, fått kunskap om en
del af stämplingen, samt sinsemellan rådgjort,
huruvida de borde uppenbara sådant; men
slutligen, under åberopande af samvetslagen, stannat
vid det beslut att tiga stilla. Man förehöll dem,
huru detta stillatigande satt konungens lif och
fäderneslandet i den största fara, och att de
derigenom gjort sig delaktige uti förräderiet.
Erkebiskopen måste sjelf sitta i rätten öfver sin
broder, och döma honom, jemte den gamle kansleren
till döden. — Sommaren år 1605, kort efter
nederlaget vid Kirkholm, sammankallade konung
Carl IX ständerna till en riksdag i Örebro, då han
meddelade dem uppriktigt och utan allt förbehåll
den olycka hans vapen lidit, men tillade, att de
icke derföre borde förlora modet; tvertom kunde
denna förlust tjena dem till uppmuntran, att genom
bättre bedrifter hämnas det lidna nederlaget, och,
likasom hans förtröstan vuxit genom olyckan,
förklarade han nu, att han icke längre tänkte
uppskjuta sin kröning. Ständerna motsvarade i alla
afseenden sin konungs dem visade förtroende. De
förnyade försäkringarna om sin trohet, bekräftade
den stadgade arfföreningen, samt låfvade, att pä
det kraftigaste sätta sig emot konungen af Pohlen
och hans efterkommande. De förklarade sig vilja
framlägga för den Romerske kejsaren och alla
Tyske furstar grunderna och skälen, hvarföre de
uppsagt Sigismund sin trohet. De bådo slutligen
på det högsta konung Carl, att han ej mera i egen
person måtte utsätta sig för så stora faror, som
vid Kirkholm. För att öka krigsmakten,
utfärdades nya och längre utsträckta stadganden rörande
adelns skyldighet att göra krigstjenst. — År 1810,
i Juli månad, hölls en urtima riksdag i Örebro,
hvarest ett hemligt utskott af 12 ledamöter
genast tillsattes för det nya valet af thronföljare,
som efter kronprinsen Carl Augusts timade död var
nödvändigt. Fyra bland utskottets medlemmar
förklarade sig snart för den aflidne kronprinsens
broder, hertigen af Augustenburg, till hvilken
äfven en kurir hade blifvit skickad af konung Carl
XIII, kort efter kronprinsens frånfälle. De, som
för öfrigt till en början voro i fråga att blifva
thronföljare, voro konungen i Danmark, prinsen af
Oldenburg, Ryske kejsarens svåger, och prins
Christian Fredrik i Danmark. Efter några dagar
förändrades emellertid tonen helt hastigt, och man
begynte både uti tidningar och allmänt tal att till
thronföljare bestämma Franske fältmarskalken,
prinsen af Ponte Corvo, Johan Baptist Julius
Bernadotte, hvilken genom sitt segerrika anförande
af Franska trupperna under de näst föregående
åren, hade tillvunnit sig ett lysande namn i
Europa, och genom sitt ädla bemötande mot öfvervunna
fiender förvärfvat sig allmänt beröm. Hemliga
utskottet afgaf nu ett betänkande, hvilket var
alldeles stridande emot det, som tillförene hade
blifvit lemnadt, och tillstyrkte deri prinsens af
Ponte-Corvo utväljande. Derefter valdes prinsen först
af bondeståndet, och sedan af de öfriga stånden.
Öregrund, en sjöstad i Roslagen, är belägen vid
Östersjön, på nordöstra ändan af den till Börstills
socken hörande Norrön, 15 mil landväg ifrån
Stockholm. Den är temligen regelbundet byggd,
men ligger på klippig grund, och sluttar från alla
håll mot en liten, men god och säker hamn.
Tomternas antal är 153, hvartill komma jordegor
af 18 tunnl. åker, 230 tunnl. äng, samt i 445
tunnland skog och betesmark, eller tillsammans 693
tunnland. Näringarna äro handel och sjöfart,
handtverk, fiske och något åkerbruk. Handel och
sjöfart hafva fordom varit betydligare, samt äfven
bedrifvits på utrikes ort, serdeles från 1554 till
1636 då större delen af Dannemora bergslags
jern härifrån utfördes; men staden förlorade
sistnämnda år sin stapelfrihet, och jernverken, jemte
de kringliggande orterna hafva sedan alltmer
börjat nyttja egna fartyg. På sednaste åren hafva
här tillsammans blott funnits 2 eller 3 fartyg om
tillsammans 100 läster, med hvilka handeln idkas
på Stockholm. Staden räknade år 1847 12
handlande och 11 handtverksmästare. Fisket på de
närbelägna holmarna, samt vid Gräsön, har
fordom varit betydligare, och äfven åkerbruket
gifver, för den magra jordmånens skull, icke
serdeles hög afkastning. Rådhus, postkontor och
tullkammare finnas här. Staden utgör, jemte annexet
Gräsö, ett regalt pastorat af 3:dje klassen.
Taxeringsvärdet uppgick år 1848 till 58,982 R dr 32
sk. Folkmängden utgör 650 persnner. Staden är
ock lotsplats, och dess vapen är ett skepp med
utspända segel.
Ören och Örtugar. Uti vår äldsta Svenska
mynträkning, der marken var den högsta myntenheten,
delades denna uti 8 Ören, samt hvart Öre åter uti
3 Örtugar. Svearne räknade 8 Penningar på hvar
Örtug, Götherne deremot 16. De inhemska mynt,
hvilka i trettonde och förra hälften af fjortonde
seklet cirkulerade inom landet, och från
Folkungarnes tid buro på ena sidan prägeln tre kronor,
samt på den andra ett lejon öfver tre strömmar,
voro ännu endast Penningestycken, så vidt man
af historiska handlingar och befintliga mynt kan
sluta; men under Albrekts af Meklenburg regering
inträffade i myntväsendet en i så måtto vigtig
period, att de högre myntvalörer, som kallades
Örtugar, då först begynte präglas, hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
