Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öresundska tullen - Öresunds slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antogs. Svenskarne voro väl ännu berättigade till
tullfrihet; men år 1641 begynte Christian att tungt
beskatta alla handelsfartyg från Estland och Lifland,
under föregifvande, att dessa inkräktade landskap
icke voro berättigade till samma tullfrihet.
Svenskarne klagade häröfver, men fingo afslag; då de
besvärade sig öfver förnyadt våld och prejeri i
Sundet, ställde Christian sig okunnig derom. År
1642 växte olägenheterna. Tullen på trädvaror
höjdes till halfva värdet, och Svenska handeln
huttlades på ett odrägligt sätt. Skepp, som
redan i Helsingör erlagt tull och fått fribref, fördes
ej sällan tillbaka till Köpenhamn, der de tvungos
att återigen lasta ur, hvarvid kistor uppbrötos,
varor kringkastades och borttogos, stundom utan,
stundom af ringa anledning. År 1643 blefvo
dryckesvaror, hvilka alltsedan fördraget 1624
varit fria, belagda med tull i Sundet. Sverige
beslöt ännu en gång att ”tiga och lida;” men då
snart ställningen blef alltmera betänklig, väcktes
ändtligen på allvar fråga om att genast börja
kriget, och detta blef i rådet enhälligt beslutadt.
Uti fredsslutet i Brömsebro år 1645 erhöll
Sverige för sig och samtliga underlydande landskap
fullkomlig tullfrihet uti Öresund för alla slags
varor, och detta både vid in- och utförsel. Genom
freden i Roeskilde 1658 stadgades ytterligare, att
vid genomfarten af så väl Öresund som Bälten,
skulle alla Svenska fartyg vara helt och hållet
fria från tullafgifter, undersökningar och uppehåll,
endast de visade lagliga sjöpass. Samma fördel
skulle åtnjutas för varor, som tillhörde Svenskar,
äfven om de kommo på främmande skepp. Länge
fick dock icke Sverige vara i åtnjutande af denna
företrädesrättighet. Genom den fred, som efter
Carl XII:s olyckliga krig den 3 Juli år 1720 på
Fredriksborgs slott, under Frankrikes och
Englands bemedling, afslöts med Danmark, nödgades
Sverige helt och hållet afstå från tullfriheten i
Öresund och Bältena, och alltsedan har Öresundska
tullen fortfarit att trycka vår Svenska handel och
sjöfart, icke endast genom de i sig sjelf temligen
dryga afgifterna, utan ock förmedelst de uppehåll
och olägenheter af flera slag, som med deras
utgörande ständigt äro förenade.
Öresunds slag. Sjöslaget i Öresund år 1427,
en af de få någorlunda hederliga krigsförrättningar,
som blefvo utförda af nordens folk under den
svage Erik XIII:s af Pommern regering, vanns väl
hufvudsakligen af Danskarne, men äfven Svenskar
deltogo deri, och den gemensamma nordiska
flottan hade till stor del blifvit utpressad kort förut
från Sverige. Grefve Henrik af Holstein hade
belägrat Flensburg, men midsommarsaftonen blifvit
dödligen sårad, hvarefter belägringen upphäfdes.
Danskarne fingo då tillfälle att vända sig till en
annan sida, som hotades af en ännu större fara.
Hansestädernas flottor hade alltifrån vårens början
svärmat ikring de Danska öarna, samt hemsökt
flera af dem med plundring och ödeläggelse. Mot
slutet af Juli afsändes den Hanseatiska flottan, för
att konvojera en större handelsflotta, hvilken då
ankom från Nordsjön. Konung Eriks flotta vågade
vid detta tillfälle uppträda i Sundet, der den
genast angreps af de Hanseatiska örlogsskeppen; men
Lübeckarnes amiral lärer hafva gått något för
hastigt tillväga, hvarföre den del af flotten, som
han anförde, snart nog jagades på flykten,
hvaremot Hamburgarnes fartyg blefvo omringade af en
öfverlägsen styrka, samt till en stor del tagna
och förda såsom segerbyten till Köpenhamn. Några
timmar efter denna förrättning ankom den väntade
handelsflottan till Öresund, då slaget förnyades,
och varade till långt in på natten, hvarvid de
Danske väl förlorade omkring tusen man, men
deremot eröfrade trettio, eller enligt en annan
uppgift ända till sextiofyra stora handelsfartyg med
ganska dyrbara laddningar. — År 1658 höll
Svenska flottan en märklig sjödrabbning uti Öresund
med Holländarnes, Europas då för tiden
mäktigaste sjöfarande nations flotta, hvilken, under
amiralen Opdam, samt vice-amiralerne Witteson och
Floris, hade utlupit till att undsätta de af Carl X
Gustaf hårdt betryckte Danskarne. Den 22 Oktober
anlände Holländska flottan till en norr om Öresund
varande sandbank vid namn Lappen, hvarest den
blef för motvind i sex dagar stillaliggande. Vid
underrättelsen om hennes ankomst skyndade
konung Carl Gustaf genast till Helsingör.
Riksamiralen Wrangel ville att Svenska flottan skulle
begagna den gynnande vinden, för att segla ur
sundet och angripa Holländarne. I början gillade
Carl Gustaf denna plan; men snart uppstodo
härvid åtskilliga betänkligheter; någon krigsförklaring
var ännu icke å någondera sidan afgifven, och
konung Carl Gustaf ville icke belasta sig med
förebråelsen af ännu ett fredsbrott; dessutom ansåg
han, i händelse af strid, den smalaste delen af
sundet vara för Svenska flottan förmånligast, ty
det trånga farvattnet skulle hindra Holländarne
ifrån att draga nytta af deras större skicklighet i
seglatsen, hvarförutan de tvenne fästningarna
Kronenborg och Helsingborg skulle kunna från hvar
sin sida oroa fienden och lemna skydd åt egna
fartyg. Detta blef också beslutadt, oaktadt
Wrangels alla motsägelser. Svenska flottan stannade
väntande vid Helsingör. Konungen red sjelf hvarje
dag utefter Seelands norra kust, betraktade den
utanföre liggande Holländska flottan, räknade dess
fartyg, och hoppades alltjemt, att någon fredlig
underhandlare skulle derifrån anlända; men fåfängt,
och denna betydelsefulla tystnad bådade kommande
strider. I afvaktan på en dylik, lagades Svenska
flottan i ordning. Den låg vid Helsingör, och
utgjorde 45 fartyg, under riksamiralen Wrangel,
samt amiralerne Clas Bjelkenstjerna och Henrik
Gerdtsson. En afdelning, bestående af 8 skepp,
under Gustaf Wrangel, stod bakom ön Hven.
Konungen befallte sitt folk, att under den kommande
striden söka, så mycket som möjligt vore, att
äntra, på det Svenskarnes tapperhet och vana vid
handgemäng måtte få tillfälle att göra sig
gällande, och riksamiralen tillkännagaf, att hvar och
en, som hos sig kände någon fruktan, skulle kunna
i tid få draga sig undan den blodiga leken. Efter
dessa förberedelser afvaktade man fiendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
