Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örnehufvud, Olof - Örneklou, Pehr - Örneklou, Pehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jönköping och Götheborg. Sistnämnda stad befästade han,
lemnande således här ett värdigt minne af sin
skicklighet uti fortifikations-vetenskapen. Såsom åsyna
vittne, har han aftagit de flesta af Svenskarnes
drabbningar och belägringar under början af Tyska
kriget. Nästan ingen trakt, intet något märkligare
ställe fanns, der han varit under sina utrikes
resor, som han icke noggrannt aftecknat med alla
dess lägenheter. Äfven lät han utgifva en vacker
och fullständig karta öfver hela Mark-Brandenburg.
Inom Sverige afritade han likaledes med
omsorgsfull noggrannhet de flesta rikets landskap,
serdeles de mot gränsorna belägna, jemte samtliga
dithörande skärgårdar, holmar och hamnar. Då han
1664 begifvit sig med fältmarskalken Gustaf Horn
till lägret i Skåne, afled han der utanför Malmö
den 27 Augusti samma år, högeligen saknad. Hans
lik ledsagades med militärisk honnör från lägret
till Landskrona, och derifrån upp till Upland, då
under hela vägen den utmärkelsen bevisades
honom, att styckeskott aflossades vid alla fästningar,
der hans döda kropp förbifördes. Hans adliga ätt
utgick med sonen, kapten-löjtnanten Axel
Örnehufvud till Heljö, hvilken dog ogift år 1678.
Örneklou, Pehr, före sitt adlande kallad än
Larsson, än Alebech, var son af en kyrkoherde
Lars i Tådene uti Westergöthland. Sedan han
länge tjenstgjort såsom kanslist vid hof-kansliet,
förordnades han till slotts-sekreterare i Narva,
hvarefter han befordrades till assessor i Dorpts
hofrätt. Slutligen blef han år 1637 utnämnd till
underståthållare i Narva, hvilket han var till sin
död år 1653. Dennes son,
Örneklou, Pehr, född på 1630-talet, ingick,
efter idkade studier vid akademien i Dorpt, år 1650
såsom simpel ryttare vid öfverste Otto Wellingks
regemente, samt befordrades sedan 1655 till
kornett, 1656 till kapten-löjtnant, samt kapten och
ingeniör, och 1657 till general-adjutant vid
infanteriet. Året derpå blef han major vid ett
Westgötha-regemente till fot, samt förordnades 1660
till kommendant i Damin, och 1668 i Neuferskans.
Utnämndes 1673 till öfverste-löjtnant vid
Dalregementet, och 1675 till öfverste för
Tremänningarne i Helsingland, och tillika
generalkvartermästare löjtnant vid den i Jemtland varande
arméfördelningen. Förordnades 1677 till kommendant
i Lund, och straxt derpå till öfverste för
Södermanlands regemente, samt kommendant i Halmstad.
Under sin krigstjenstgöring utmärkte han sig
fördelaktigt vid flera tillfällen. Bivistade åren 1655 och
1656 fälttåget i Pohlen och Lithauen, och 1659
stormningen af Köpenhamn, då han blef skjuten
genom högra låret. Samma år bemäktigade han
sig under Jutland 5 Danska skepp, hvarefter han
landsteg med 200 knektar och 50 båtsmän, intog
tvenne blockbus, dref på flykten en fiendtlig slyrka
af 500 man, samt tog och uppbrände öfver 100
Danska transport-fartyg, indref brandskatt, och
gjorde ett stort antal fångar. Samma år sändes
han till Pommern och Stettin, då han stormade
och intog Svinde skans, nedhögg 120 fiender och
tog 30 till fånga, hvarpå han for uppför
Oder-strömmen, utan någon mans förlust, samt sedan i
14 veckor uthärdade Stettins belägring. År 1675
gjorde han fälttåget i Jemtland, samt var 1676
med i slaget vid Lund, der uti andra träffningen,
på eftermiddagen, nästan hela återstoden af hans
regemente, som blott bestod af 64 man, blef
nedhuggen, jemte största delen af officerarna, och
han sjelf illa sårad. Vid slutet af samma år
deltog han uti eröfringen af Helsingborg; bivistade
sedan 1678 års sjötåg, samt belägringen af
Bohus fästning det följande året. Det var dock icke
endast genom krigsbragder, som Örneklou gjorde
sig namnkunnig, han uppträdde äfven som
författare med ett arbete af följande storståtliga titel:
”Thestrum Sviogothicum,” eller ”Himlapostens
oppskallande och opptonande Svia och Götha
konungabedrifter, så ock hjeltemodiga dater med deras inrikes
förda styrelse och regemente, sammanfattad inunder
Parnassi öde, så ock dersammastädes
sammanknippad i Svenska, vid hvilka många curiösa
annotationer finnas, så hvad ifrån syndafloden som de fyra
monarchiers tider, i det andeliga och verldsliga
ståndet, uti hvarje Svea och Götha konungs
regementstid, ifrån den förste konung Magog, allt intill
konung Gustaf den förste och store, inclusive kan vara
i hela verlden passerat, med oförtruten flit utdragne
af Palladis och Musernas urminnes skrifter, nu i
Helicons och Cythrons befintliga gjömmor, hvilkas
auctorer i sidobrädden af papperet på hvart ark
finnas antecknade.” Vid riksdagen 1680 begynte
öfverste Örneklou göra stort uppseende såsom
politisk person, genom den ifver, hvarmed han
framträdde emot konung Carl XI:s förmyndare under
minderårigheten. Såsom talare inom sitt stånd
utmärkte han sig serdeles med en stor sinneshetta,
ofta utan sammanhang af tankar, så att han ej
sällan ådrog sig ridderskapets och adelns åtlöje.
Ibland annat föreslog han en gång på riddarhuset:
”att hos Kongl. Maj:t underdånig ansökning måtte
göras, det embetsmäns fruar mätte få rang sins
emellan, efter sina mäns värdighet.” Härvid, som
protokollet förmäler, slogs upp ett stort löje uti
riddarhuset, blandadt med skymfeliga ord emot
öfversten Örneklou, såsom den der lät sig uti
sådana ting bruka. Somliga sade, att han icke
tordes hem till sin hustru, om han icke skaffade
henne rang. Mycket stoj och gyckel hördes; men
Örneklou, som ville visa sin tilltagsenhet, upptog
allt sådant med tålamod, och började åter att yrka
på sin förra proposition om ”Fruntimmernas rang.”
Ståndet ville icke befatta sig med saken, utan
yttrade blott sorl och åtlöje. Örneklou deremot,
nitisk för sin hustrus heder och företräde bland
fruntimren af högättade slägter, samlade sedan
några underskrifter på en underdånig ansökning
derom hos Kongl. Maj:t, och utverkade äfven, att
uti en nådig resolution af den 4 December 1680,
”uppå några ärender, hvilka ridderskapet och adeln
insinuerat,” inflöt något om ”rang för embetsmäns
hustrur, emot all vanlig ordning, på någras af
ridderskapet och adeln underdåniga anhållan.” Det
vackra könet hade således Örneklou att tacka för
en förmån, som stundom blef besvärlig nog på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
