Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örneklou, Pehr - Örnevinge, Gustaf - Örnevinge, Johan Gustaf - Örnfelt, Jonas Fredrik - Örnfot - Örnfot, Lenhard Othasson - Örnfot, Erik Carlsson - Örnfot, Magnus Eriksson - Örnfot, Erik Magnusson - Örnfot, Jakob Ulfsson - Örnfot, Olof Pehrsson - Örnhjelm, Claudius Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid, då man kunde få plikta ända till 1,500 R:dr,
om ett yngre fruntimmer af höflighet lemnade en
äldre fru med lägre rang något försteg vid ett
bord eller uti ett sällskap, vore det än dess egen
moder. Öfverste Örneklou utseddes 1680 till en
af de nio ledamöter af hvarje stånd, som
förordnades att utgöra den stora kommissionen öfver
förmyndare-regeringen, och straxt derpå
utnämndes han till landshöfding i Skaraborgs län; men
skickade sig dervid icke bättre, än att han flera
gånger fick allvarsamma bref ifrån den stränge
konung Carl XI. Oaktadt sina många
embetsförseelser, blef landshöfding Örneklou dock år 1687
upphöjd till friherre; men fick omsider 1690
afsked, ”af nåd,” såsom det heter. Icke dess
mindre förordnades han kort derefter till landshöfding
på Ösel; men slutligen gjorde han sig 1701
äfven detta embete förlustig, medelst ett otillbörligt
förhållande, och måste lemna riket. Sedan lefde
han så okänd, att man icke vet hvilket år han
dött, endast att detta lärer hafva inträffat i
Lübeck några år derefter.
Örnevinge, Gustaf, oäkta son af riksrådet
grefve Erik Pehrsson Brahe och Anna Filipsdotter
Kerner, tjenade såsom hofmästare under mera än
fyratio års tid uti riksdrotsen grefve Pehr Brahes
hus, och upphöjdes år 1646, ehuru blott en
enskild mans tjenare, uti adligt stånd, då han skref
sig herre till Ulfhult och Björneberg. På samma
gång som han, och under samma nummer på
riddarhuset, adlades äfven
Örnevinge, Johan Gustaf, oäkta son af
konung Sigismunds fältmarskalk, grefve Gustaf
Pedersson Brahe och Anna Reibnitz från Schlesien.
Han skref sig herre till Högsboholm, Floda och
Hede, samt var då under-lagman i Westmanland
och Dalarna. Blef sedan assessor i Götha hofrätt,
samt år 1663 utnämnd till vice lagman i
Westmanland, Bergslagen och Dalarna. Han har gjort
sig mest namnkunnig genom de tvenne af honom
utgifna verken in folio: Geneologia Brahea och
Imagines Familiæ Braheæ, hvaruti många vigtiga
upplysningar hemtas om den gamla Brahe-ättens
slägtförhållanden.
Örnfelt, Jonas Fredrik, son af
öfver-krigskommissarien Henrik Örnfelt, var
amiralitets-kapten, då han 1712 utnämndes till schoutbynacht,
hvarefter han befordrades 1716 till vice-amiral,
och 1719 till amiral. Sistnämnda år upphöjdes
han äfven till friherre. Han ansågs för en af de
skickligaste sjömän under konung Carl XII:s
regering. Förordnades slutligen 1732 till landshöfding
öfver Södermanland, och afled d. 23 Sept. år 1733
uti Nyköping.
Örnfot. Af denna gamla adliga ätt, en bland de
mest ansedda under medeltiden, hafva ganska många
personer beklädt rikets högsta embeten, och varit
mäktige herrar nog, ehuru blott en enda förmått
erhålla någon egentlig större ryktbarhet. Ätten
förde i vapnet en gul örnfot med hvita fjädrar i
blått fält.
Örnfot, Lenhard Othasson, var riksråd och
lagman i Nerike omkring år 1300. Hans enka,
fru Margretha Minnessköld, Birger Jarls dotter,
begrofs år 1305 i Gråmunkeholms kloster, hvilket
hon på sin tid mycket gynnat.
Örnfot, Erik Carlsson, son af riksrådet Carl
Magnusson den äldre till Broby, var riddare, då
han 1366 förordnades till fogat på Stockholms
slott. År 1371 kallas han konung Albrekts och
rikets råd. Två år sednare benämner han sig på
ett permebref landsherre och höfvidsman inom
Östergöthland, hvilket han ännu år 1384 fortfor
att vara.
Örnfot, Magnus Eriksson, väpnare, kallas år
1413 konung Eriks samt dess rikes rådgifvare och
man i Sverige. År 1425 var han riksråd och
lagman uti Östergöthland.
Örnfot, Erik Magnusson, riksråd, underskref,
tillika med flera andra af rådet, år 1471
Svenskarnes uppsägelseskrift till konung Christian I.
Örnfot, Jakob Ulfsson, studerade i sin
ungdom uti Rom, der han promoverades till magister.
Genom Sten Sture den äldres inflytande blef han
1469 af påfven Paul II förordnad till erkebiskop
i Upsala, och året efter dertill högtidligen invigd
i Rom. Såsom erkebiskop inlade han sin största
förtjenst genom inrättandet af Upsala akademi,
hvartill hans föreställningar väsendtligen bidrogo
att öfvertala riksföreståndaren Sten Sture. Bland
annat visade han sin omsorg om stiftet genom att
inköpa det berömda och såsom ett sällsynt
konstverk mycket prisade Horologium, hvilket sedan
ända till 1702 års stora brand var uppsatt uti
Upsala domkyrka bakom altartaflan, äfvensom han
för sitt stifts räkning lät i Lübeck trycka det
bekanta Missale Upsaliense. Sedan han uti 43 år
varit erkebiskop i Upsala, afsade han sig år 1514
sin höga värdighet, för att lemna plats åt den unge
Gustaf Trolle, hvarefter han tillbragte sina sista
år uti Gripsholms munkekloster, der han vid en
hög ålder afled år 1522.
Örnfot, Olof Pehrsson, till Bjuren, som
redan 1529 var slottslofven på Leckö slott, samt
omsider 1550 förordnades till lagman öfver Leckö
län, Wadsbo, Wartofta, Kåkind med alla andra
härader uti Westergötland, upphöjdes år 1541 af
konung Gustaf I i adligt stånd.
Örnhjelm, Claudius Arrhenius, son af
borgaren och handelsmannen i Linköping, Arvid
Claesson, föddes d. 22 Dec. 1627, och studerade uti
Linköpings skola och gymnasium, hvarefter han
bivistade Upsala akademi. Der egnade han sig
icke endast åt de egentliga vetenskaperna, utan
äfven åt poesien och vitterheten. Likväl blef
historien hans förnämsta studium. Känd för stora
kunskaper och ovanlig skicklighet, antogs han
snart till lärare uti flera förnäma hus, bland
annat att handleda den unge grefve Gabriel
Oxenstjerna, hvilken han äfven åtföljde på dess utrikes
resor. Återkommen till fäderneslandet, utnämndes
han till docens vid akademien i Upsala, och
förordnades 1667 att förestå logices et metaphysices
professionen derstädes. Året derpå kallades han
till professor i historien, hvilken syssla han sedan
uti hela nitton år med mycken heder bestridde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
