Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alltifrån år 1720 hafva de båda nationerna varit
åtskilda. Man märker dock vid flera tillfällen att minnet utaf
gammal frändskap ej helt förbleknat. Sålunda beslöt vårt
landskap 24/10 1741 att försöka få en med blekingska
nationen gemensam läktare i kyrkan. År 1749 deltaga båda
korporationerna i festen vid biskop Engeströms invigning i
embetet och år 1790 fira de gemensam bal med anledning
af freden i Werelä.
Vi hafva nu sett hvarför en del landsmän från norra
Skåne ej kommit att tillhöra nationen. En grupp skåningar,
som också saknas, var professorssönerna. Ett af
huvudändamålen med nationsväsendet var som bekant den
disciplinära uppsigten öfver de studerande. Professorerna, hvilka
närmast hade denna angelägenhet om hand, voro
naturligtvis hvar i sin stad lämpliga tillsyningsmän för sina egna
söner, hvilka alltså ej ansågos behöfva annan inspektor[1].
Samma rättighet fingo af liknande skäl i allmänhet
»lundaboarne», det vill säga de, hvilkas fäder voro boende i
universitetsstaden. Detta slags studenter benämndes officielt
»lundenses», och ännu vid 1811 års magisterpromotion
funnos sex dylika bland promoti. Vid flera tillfällen gjordes
försök att förmå dessa »extranationales» af olika kategorier
att foga sig i nationsbandets tvång[2]. I skrifvelse 19/12 1758
befalte kansleren frih. Palmstjerna att de skulle, liksom
andra studenter, tillhöra landskapsföreningarna. Deras antal
hade under den gångna terminen uppgått till 32. Påbudet
beaktades icke. Vid ett konsistorii sammanträde 8/8 1763,
der Palmstjernas efterträdare grefve Löwenhjelm var
närvarande, såg denne sig derför nödsakad upprepa detsamma[3].
Målet skulle, menade kansleren, nog kunna vinnas om man
fråntog extranationales rättigheten till stipendier. Men
antagligen fann man betänkligt att tillgripa en sådan utväg.
Oordningen fortfor emellertid[4] och först femtio år derefter[5]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
