Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fader, moder eller någon af syskonen kom på
besök, kunde Anders Johan blifva orolig. Tyst satt
han för sig själf och gaf akt på de andra, som
hörde han icke till deras krets. Elsa märkte då,
att hon blef mera otvungen i sällskap med dem,
än hon kunde vara, när mannen och hon voro
allena. Och hon anade, att Anders Johan satt och
grubblade öfver, hvarför hon liksom var gladare
åt dem än åt honom. På samma sätt var det,
när Elsa satt inne med hans egna barn. Kom
han då in, kunde han stanna i dörren, som om
han tvekade och var rädd för att störa. Att Elsa
arbetade från morgon till kväll, mer än hon, som
aldrig varit stark, egentligen tålde, därtill syntes
han aldrig lägga märke. Blott en sak var det,
som sysselsatte hans tankar, så ofta han blef ensam.
Och dessa tankar följde honom så väl i arbete som
i hvila. »Hvar och en,» tänkte han, »som kommer
henne nära, ger hon mera än mig.» Det gick så
långt, att han kunde vända sig bort af obehag,
när han såg henne smeka lammen eller stryka en
ko öfver mulen.
Anders Johan såg, att Elsa blifvit hans hustru,
utan att dock kunna vara det helt. Närmare än han
varit henne, kom han ej genom giftermålet. Hos
Elsa fanns ständigt något, som kylde honom själf,
när han blef varm, och talade han om den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
