Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlek, han hyste för henne, kunde hon aldrig svara.
Ville han leka och smekas med sin hustru, drog
hon sig undan, stundom med en blick af ångest,
som pinade Anders Johan mera, än några ord
kunnat göra.
— Jag har icke något sinne i den vägen, sade
Elsa en gång, som hon gjort, långt innan hon blef
Anders Johans hustru. Jag har aldrig känt till
den där stora, heta, brinnande kärleken, de talar
om, fast så många har haft den för mig. Det
har alltid varit så svårt, och jag har haft så ondt
af det. Hvad det kommer af, vet jag inte. Men
det kommer väl af, att jag alltid mest har sökt
min glädje i Gud.
Anders Johan hörde noga på dessa ord, och
länge tänkte han öfver, hvad han hört.
— Är det jag, som är olik andra människor?
sade han till sist. Eller är det du?
— Det är nog jag, svarade Elsa dröjande.
— Kanske du också, fast inte så mycket,
till-lade hon om en stund.
Från den stunden steg en ny tanke upp i Anders
Johan, en tanke, hvilken var honom så ny, att han
i början nästan svindlade inför det oerhörda den
innebar. Skulle han för alltid behöfva stanna i
Furumon? Gömde icke världen en vrå, där också
han kunde bli lycklig? Så mycket ondt hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
