Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob flyttade hufvudet för att se bättre. Nu
föll dagern öfver hans ansikte. Magert och grått
var det som på den, hvilken länge icke sett solens
ljus. Men de gamla ögonen lyste.
— Jag ville gärna se solen en gång till, innan
jag dör, sade han. Solen har jag alltid tyckt om
och den lugna sjön med skogen härute. Tror du,
du skulle orka bära mig så långt, om jag hjälper
till själf, så godt jag kan?
Martina gick fram och satte sig på sängkanten.
— Hvad vill du därute? sade hon.
Jakob såg på henne med ögon, hvilka med
ens blefvo så underligt klara.
— Jag vill dö, sade han. Och du ska hjälpa
mig. Du ska inte vara rädd, för att jag ber dig.
Det kan inte vara svårt att dö. Lefva orkar jag
inte längre. Och när jag är borta, behöfver du
inte gå bygden rundt för att tigga lif i mig.
Åter tyckte Martina, att skrämseln från skogen
följt henne in i stugan. Hon knäppte hop sina
händer. Torra, gamla och skrumpna voro de, hon
förstod, hvad den sjuke mannen ville; länge innan
det blef sagdt, tyckte Martina, att hon hört Jakob
bedja som nu, och genom fönstret såg hon, hur
solen sken, och hur stilla Vassträsket låg.
— Du ska hjälpa mig ned i ekstocken, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
