Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där hon stod, skämdes för sig själf och hela sitt
fattiga lif, så att hon fick ta tag i stolen, där hon
satt, med båda händerna. Men hon höll på sitt
hela tiden. »Annars vet ingen, hur det går. Jag
kan komma på socknen till sist annars.» Det höll
hon fast vid som det hälleberg, på hvilket hon
byggt sin tro. Och till sist kom hon ut och hade
fått löfte att bli fri till den första mars, fast det
var före flyttningen.
Men då var Kristin också, som om de hade
dragit henne ur sjön. Och när hon den kvällen,
satt i sitt rum, då kände hon, att nu när hon sagt
upp sig, nu hörde hon inte längre gården till,
nu hade hon på hela jorden ingen annan än Janne.
Hon skulle velat skrifva till honom och tala om,
hur det var. Men hon kunde inte det heller. För
hon visste ju inte hans tillnamn. I stället satt hon
och försökte tänka så smått på honom. Men inte
heller det ville lyckas. Hon kunde inte komma
ihåg, om han hade skägg.
Så kom Kristin från fattigdomen i Småland till
kommissionskontoret i Stockholm, från
kommissionskontoret till herrgården och från herrgården
till Janne, som bodde längst bort i skogen på Tån.
Hos honom stannade Kristin i alla sina lifs dagar,
skötte honom, hans barn och hans hus, och hon
flyttade aldrig. En gång fick hon lof att slå på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
