Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därmed sköt Anders Petter makligt ökan från
land och satte sig till årorna, utan att så mycket
som titta upp. Han bara rodde hem, så att det
stod skum om fören.
Johan Agust blef kvar på sin förstugubro och
såg på den andre, som envist stirrade ned mellan
sina knän och rodde bort, så att årorna knakade.
Han tänkte först ropa Anders Petter tillbaka, men
det gjorde han ändå inte. Johan Agust visste
nämligen mycket väl, att om han så bjöd förlikning
aldrig så, skulle han aldrig få den till stånd för
mindre än fjorton tusen kronor, som han var skyldig.
Och medan han tänkte på detta, sköt hans
underläpp fram, ögonen blefvo mindre, och munnen knep
sig ihop, som om han haft pengarna innanför
tänderna och inte på villkor velat släppa fram dem
eller så mycket som visa någon, hvar de funnos.
Ty så långt hade det nu gått med Johan Agust,
att kärleken till de pengar, som icke voro hans, gått
honom i blodet. Han erfor en sådan motvilja vid
tanken att lämna dem ifrån sig, att det kändes
som en af de tunga sorger, hvilka göra människan
sjuk. Fattig och utblottad tyckte han sig blifva,
om han tvingades att göra Anders Petter rätt. Så
fort han pröfvade att tänka sig den stunden, då
han tog fram och gaf ifrån sig fjorton stora nya
sedlar, som han tagit från sig själf, tyckte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
