Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort hennes skrämsel för mannen och gaf henne
själf ro.
Men Sammel hörde till dem, hvilka strängt taget
icke veta, hvad dåligt samvete är. Mycket hade
han aldrig fått lära, och hans natur var som
sjöfågelns kropp. Den kan dyka i dyn, utan att något
fastnar på fjädrarna. Sammel gick därför genom
lifvet och diktade sig fram, som han alltid hade
gjort, följde sina nycker och vacklade mellan inre
anfall af växlande öfverlycka och människoraseri,
och att kamraterna byggde sig hus och blefvo täta
karlar med pengar på banken och hyresgäster om
somrarna, det rörde honom inte, mer än om det
varit jordbäfning i Kina. Satt han vid sin butelj
och sitt glas, var det ändå han, som förde ordet,
och stod han vid ett roder, då visste han, att ingen
kände skärgården som han. Han ensam var i stånd
att föra fartyg på leder, där han aldrig hade varit
med båt. Ty Sammel hörde till dem, hvilka lukta
ett undervattensgrund, innan han skrapat på det
med kölen.
Det fanns bara en man på jorden, som
Sammel inte tålde, och denne önskade han också allt
ondt, som uttänkas kunde. Och denne man var
den beskedlige Norman. Norman blef Sammels
fixa idé, och Sammel kunde aldrig höra hans namn,
utan att komma i feber. Från början härledde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
