Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSHUSHÅLLNING I NORRLAND
13
samma samt icke sluta, förrän all mark, som därtill lämpar sig, är
förvandlad till skogbärande.1
Detta arbete kommer dock, äfven om det bedrifves med all kraft, att
kräfva, lång tid och därför bör det icke uppskjutas.
Granens och tallens inbördes förhållande.
Innan jag öfvergår till skogsvård i egentlig mening, är det nödigt att
förutskicka en kort redogörelse för våra barrträds förhållande till
hvarandra. Utan en sådan skulle nämligen mina åsikter om sättet, huru våra
skogar böra behandlas, synas mer eller mindre sväfva i luften.
Alla tala vi om tallmark och granmark och äfven jag kommer att
begagna dessa uttryck, eftersom de ingått i språkbruket. Men uttrycken
äro icke fullt exakta.
Tallen växer nämligen på all mark, som öfverhufvud kan bära skog.
Den förekommer t. o. m., fastän i dvärgartad och förvriden form, på vissa
af våra myrar. På våra torraste marker växer den långsamt, därför att
marken är myllfattig, men den utväxer dock till ett träd, och finnas goda
fröträd, är föryngringen riklig, fastän plantorna ofta hafva svårigheter att
utveckla sig. Kring lågor och kvarlämnade toppar eller moderträd finnas
1 Naturligtvis är det icke min mening att till skogsbruk skall användas jord,
som bättre passar för jordbruk, hvilket är förhållandet med t. ex. de rena lermarkerna.
Dessa bära dålig skog. Granen blir å dessa marker inom kort lafbehängd, den uppträder
ofta under den ledsamma formen af »stafvagran» och äfven tallens utveckling upphör där
i förtid. Att dika rena lermark» för skogsbörd är heller icke lönande, ty dikenas underhåll
blir för kostbart. Af den norrländska jorden böra därför framförallt lermarkerna anvisas åt
jordbruket. Mark, som består af mer eller mindre lerblandad sand, utgör däremot en
ypperlig jordmån för tall och kan därför bibehållas som skogsmark.
Af myren borde till jordbruk användas endast sådan, som är väl förmultnad och
hvilar på lera eller kalk. Är den mer eller mindre oförmultnad, bör den först få bära en
eller annan generation skog, t}’ skogen befordrar förmultning och ökar myllagret. Och
myr, som hvilar på sand, grus eller sten, lämpar sig i längden icke till jordbruk, ty förr
eller senare — beroende af myrens djup •— blir den, om den uppodlas, förtärd. Får den
bära skog, bibehålles den däremot, ja myllagret ökas. I förra fallet ätes sålunda kapitalet
upp, i det senare förökas detsamma.
Det behöfves dock folk för att sköta skogen och detta folk måste vid sidan af sitt
arbete i skogsbrukets tjänst få idka jordbruk. Ofvanstående principer kunna därför ej i full
utsträckning realiseras, allraminst inom de delar af Norrland, där lera och kalk saknas.
Skogen bör alltså af sin mark afträda så mycket till jordbruk, som behöfves för skogens
skötsel, men heller icke mera.
Skogshushållning i Norrland. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
