Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Pa björnjakt bland lapska högfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jägare, som dragen åstad till att dräpa björnen, den lurfvige
besten, det gräsliga odjuret, den våldsverkaren ...“
Vägen mellan Svappavaara och Jukkasjärvi går delvis
öfver högländta, nästan kala platåer, delvis genom snåriga
granskogsmarker och öfver myrar — man börjar märka, att
fjällbygden ej kan vara långt aflägsen. Och det är den ej
heller. Komna ned på älfven igen, som ofvan de våldsamma
forsarnas långa rad, som slutar med den vilda Luspakoski,
först vidgar sig till ett bredt lugnvatten eller “sel“ och därpå
sväller ut till ett par vida träsk, Luspajärvi och Jukkasjärvi,
varseblifva vi nämligen en hel följd af fjälltoppar, hvars
snöhättor just nu i förmiddagssolen glimma så grant: Altasvaara,
Aptasvaara, Kerunavaara, Luossavaara, och hvad allt de heta,
dessa imponerande fjäll, af hvilka flere rufva öfver rika
malmskatter. De mjuka, bågnande konturerna stå i den starka
belysningen skarpt markerade mot den ljusblå himmelen, och
snön på branter och afsatser lyser skimrande hvit på de
främre fjällen, medan den däremot synes färgad af dunkelt
blågrå dagrar längre bort i de vidsträckta öde bygderna,
där fornvärldens ishaf svallat fram med en våldsamhet, hvars
efterlämnade spår förstumma oss. Längst bort, hvarest man
vet Kaliksälfven rinna ur Kaalasjärvis och Paittasjärvis
väldiga vattenbehållare, kan man tro sig skåda äfven
Kebnekaisse, Sveriges högsta fjäll inne i vildaste Lappland,
Kebnekaisse, hvars topp Björling var den förste att bestiga, och
där kanske den kärlek till snöns och isens regioner föddes,
som med all sannolikhet förfrusit någonstädes i det arktiska
hafvets mannadräpande skräckrike. Ett sådant här
fjällpanorama är emellertid mäktigt tilltalande ur alla möjliga
synpunkter: det för sitt tysta, underbara tal direkt till vårt hjärta.
Man må vara jägare, zoolog, botanist, geolog, turist, estetiker
eller en helt vanlig genomsnittsmänniska, och man skall ej
undgå att få mångsidig valuta af bekantskapen med de
storslagna naturförhållandena häruppe. Också kunde heller ej vi
tröttna att, där vi till hela kroppslängden lågo utsträckta i
släden, försjunka i betraktande af fjällkomplexerna, hvilka
esomoftast öfverforos af ögonblickligt växlande, trolska
färgspel, utgångna från solens väldiga “strålkastare“. Högt mot
lätta skyar reste sig fjälltinnarna, det ensliga, sömndruckna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
