Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Pa björnjakt bland lapska högfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vederbörande själfva “behandlas“ på det utmärkt radikala sättet,
att kanten af hornhinnan skrapas med bälteknifven — samma
enormt stora knif för öfrigt, hvarmed lappen skrapar kölen
på sin pulka i “klubbföre“, och hvilken kan sägas vara hans
universalredskap för alla möjliga ändamål. Då emellertid
lapparne ofta nog gå ganska hårdhändt till väga vid denna
“rengörning“ i ögonen, är det rätt vanligt att träffa särskildt äldre
lappar, som till följd af detta bastanta slags “naturmedicin“
äro beröfvade synen på någotdera af ögonen. Lapparne hafva
såsom bekant små, djupt liggande ögon — dessa
ackommodera sig väl till skydd för vårsolens öfverflödande ljus och
för den heta, tvinande röken i nomadernas vadmalskåtor.
Vår långa “rajd“, d. v. s. hela följden af renar och
pulkor, rör sig fortfarande framåt, efterlämnande som spår en
öfver nysnön löjligt slingrande kroklinje. Alldeles säkert är
nämligen, att en ren ej kan springa rakt fram mellan två
punkter, ligga de än så nära hvarandra, utan att göra en
massa slingerbultar under vägen, och är förkörarerenen aldrig
så “rak“ (obenägen att göra större kurvor under loppet), ringlar
sig ändå pulkastigen som en orm fram öfver älf och mark.
Råkar man nu köra på sladden och se det där spektaklet helt
tydligt, kan man ej undgå att förarga sig öfver främsta renens
“vinglande stråt“ och de andra djurens — naturligtvis under
bete i vildskogen nödvändiga — oreflekterade sätt att troget hålla
efter i spåret: gör den ena renen en utvikning på sidan om
detsamma för att nafsa åt sig litet snö, strax följer den
efteråt kommande detta krökande spår i stället för att gå en
närmare och rakare väg. När Sophus Tromholt låg i norska
Finmarken på observationer af norrskenet — numera kanske
lika ofta och med större rätt kalladt polarsken, enär det ju
uppträder också vid Sydpolen — roade han sig med att räkna
ut, att renen med alla sina perimetrala krumbukter gör vägen
jämnt 1.5708 gång längre för sig och den resande än om han
gått diametralt, något som vittnar om en rätt originel
matematik och torde vara skäligen variabelt, enär siffran med all
visshet afsevärdt växlar i storlek i mån som förkörarerenen
är mer eller mindre “rak“. Naturligtvis är det lifvet i de
stiglösa ödebygderna, där renen ströfvar fram på bete under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
