Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. I skogarna kring polcirkeln. Jakter i Öfverkaliks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med kvistknotiga rundstockar, hvilka rullade omkring
och sjönko ner i den vattenrika myrens smörja, när man steg
på dem. Råkade man halka och klifva ner sig på ett sådant
ställe, var det tur, om man slapp undan med att blifva blöt
blott till knäna. Öfver en sådan där liten fatalitet tröstade
man sig dock skäligen snart, ty man blef åtminstone ej våt
om fötterna, enär de med fint starrhö stoppade bandskorna
eller pjäksorna voro med breda, hemväfda band så pass hårdt
åtlindade ofvan vristerna, att vatten ej gärna kunde tränga in.
Och det bruna dyvattnet brukade sedan ganska fort torka af
från de med hvitmossa öfverdragna byxbenen, som varit ute
för att loda djupet i myren. En nödvändig hjälp vid dylik
balansering öfver de långa myrarnes spänger, som särskildt
för en ovan skogsströfvare både synes och är rätt vansklig,
är emellertid den björkstaf med nedtill bredt utspärrad,
själfvuxen grenklyka, som man för i högra handen, medan man
med den vänstra söker hålla reda på geväret. Infödingarna
betrakta dock ingalunda dylika marscher såsom någon svårighet —
de gå öfver spängerna utan stafvar och med tungtlastade
kontar på ryggen nästan lika snabbt och obehindradt
som på jämn skogsväg.
Nu följde en tid af träget arbete, hvarunder vi ej ens
togo gevären med oss ut i skogen af räddhåga, att i så fall
jakten skulle komma att stjäla för mycket tid undan göromålen.
Från Lanså styrdes emellertid framdeles kosan till
Kopparsjärv, hvarpå vi efter en tröttsam vandring öfver idel
vattendränkta myrlängor satte öfver Bönälfven och nådde fram
till Marsjärv, som en längre tid skulle blifva vårt högkvarter
och operationsbas. Så kom strax i början af september en
söndag, och då vi under veckan flerstädes sett åtskilliga tjäderkullar,
beslöto vi att ägna denna dag till uppvaktning hos
sankte Hubertus. Efter att hafva stufvat in en bastant frukost
—"direkt ur tvättfatet i matfatet" var vanliga regeln under
morgnarna — och gifvit våra lapprackor en portion mjölk och
bröd, ströfvade vi alltså med glädtigt sinn’ inåt skogsmarken,
följda af hundarna och Nlds finske uppassare Anton från Torne,
hvilken skulle tjänstgöra såsom bärare af vildtet — "vapendragare"
voro vi förstås själfva, såsom hyggliga jägare anstår.
Dagen befanns vara strålande vacker, och detta lyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
