- Project Runeberg -  På skogs- och fjällstigar : jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland /
34

(1894) [MARC] Author: Hugo Samzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34 P Â S K O G S - O C H F J Ä L L S T I G A R .
hållande gladde oss alla så mycket mer, som den gångna
veckan bragt strida regnskurar nästan dagligen. Till en bör-
jan följde vi nu en liten skogsstig längs en myr — just en
sådan terräng, där tjädern denna årstid med förkärlek vistas.
Efter en god stunds lifligt sök fingo hundarna slag efter någon
löpande tjäderfågel, och strax därpå hörde vi ett sådant där
spännande, ljudligt uppflög, som antyder tillvaron af en kull,
ackompanjeradt af de förföljande hundarnas gläfs, som nästan
omedelbart därefter öfvergick till ståndskall. Försiktigt, så-
som tillbörligt är på detta slags krypskytte, smögo vi fram
mellan träden, så att vi till sist fingo utsikt till den tall, under
bvilken hundarna skällde. Jag blef’den lycklige att först
uppdaga fågel, kastade bössan till ögat och brände på, livar-
vid en gammal tjäderhöna kom nedrasande och så godt som
i luften uppfångades af den hete Tsjappes. Då emellertid
denne bet i hönan alldeles onödigt länge, röt jag till åt hun-
den att släppa henne — detta kunde jag emellertid gärna
hållit inne med, ty i detsamma kastade sig två tjädrar från
ett träd i grannskapet och fìngo fri passage tack vare den
täta skogen, som hindrade oss att skjuta. Hundarna lyckades
ej få rätt på de flyende fåglarna, hvarför vi fortsatte vidare.
Om en stund fingo vi höra hundarnas ståndskall från en gran-
dunge till vänster om vår väg och varsnade ändtligen en tjäder-
tupp i toppen på det träd, hvarunder vi förmodade hundarna
vara. Då det föreföll omöjligt att utan att upptäckas af eller
skrämma fågeln komma närmare, synnerligast då ett bredt
bälte af nakna stengryt lågo mellan storskogen, där vi gingo,
och den omnämnda grandungen, beslöt jag att, ehuru hållet
var alldeles för långt, våga ett skott med den trångborrade
pipan, hvarför jag tog sikte och fyrade af — — sannerligen
hacte jag inte den alldeles oförtänkta flaxen att få ner fågeln,
fastän vi bara hade svenska treor, dock hårda hagel, i våra
patroner! Ja, det var inte så illa, verkligen! Men det var också
ett utmärkt gevär, jag hade: en mycket lätt bakladdare, kali-
ber 16 med charmant väl damascerade Liègepipor. Vapnet
hade från början egts af en norrman, vännen Christian Ole
Olsen från Frederiksstad, hvilken såsom "studiosus rerum
forestarum1,1, legat vid forstakademien Tharand i Sachsen och
under 1887 års sommar jämte en kamrat Hansen deltog i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:15:05 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skogsfjall/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free