Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. I skogarna kring polcirkeln. Jakter i Öfverkaliks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I S K O G A R N E K R I N G P O L A R C I R K E L N . 43
en årshare ner mot Nid, som stod på bàli vid en stig’ utmed
byagärdesgården, och bief af honom efter konstens regler af-
dagatagen. Så gingo vi vidare, och om en stnnd togo hun-
darna upp en hare pä ungefär samma plats som den fórra;
det var förstås en hel kull, som höll till där i trakten. Vi
skyndade att besätta några lämpliga platser, snart hörde jag
drefvet nalkas och fick se — Hassu komma för full fart drif-
vande på bakslag. Då hade den .besten förstått att rymma
hemifrån, där han blifvit instängd, för att försöka sig på har-
jakt, hvilket han emellertid gjorde med sådant resultat, att
han naturligtvis fördärfvade alltsammans för oss för hela den
dagen; han lydde nämligen ej, då han lockades, och jag
tänkte därför mer än en gång att skjuta honom, hvilket jag
ock till sist måste göra. Eftersom jag nu åter en gäng kommit
att tala 0111 den med allehanda olater briljerande Hassu, vill
jag i ett sammanhang berätta litet mer 0111 hans mandater.
Sedan vi väl uppmärksammat och afslöjat hans sätt att maro-
dera på harjakt — han måtte hafva fått smak för saken på den
där stöfvarjakten — ko mnio vi flera gånger i tillfälle att obser-
vera hans oförsynta men knipsluga tillvägagående. Han hade
nämligen slutit vänskapsförbund med en pälshundstik i gården —
malicen påstod, att han var hennes fästman — och förstod att
esomoftast narra denna med på jakt efter hare. Mestadels dref
då han själf, hafsigt men tyst i harens spår — och ville det
sig väl, såsom Hassus mening var, tog tiken haren på hållet,
hvarefter rofvet kristligt delades. Det var ett radikalt, indian-
mässigt och nedrigt jaktsätt, som förskaffade Hassu äran af
mitt dödliga eller rättare sagdt dödande hat. Vidare hade jag
numera mycket bekymmer af honom under skogsarbetet, ty
antingen smet han undan på harjakt eller försummade att
markera eller skällde fågel dåligt samt förföljde dessutom
renar med en hätskhet, som varit värd ett bättre syfte — han
lärde Tsjappes denna senare ovana, och då det traktvis var
godt om betande renar, vankades där slängar i långa banor.
Vittringen af ren synes dock, liksom den af älg och rådjur,
vara så pass lockande för dessa slags hundar samt för stöf-
vare (våra stöfvare råkade ut för samma malheur!), att det
är nästan lönlöst för jägaren att medelst lämpor söka konkur-
rera med dess inflytande öfver hundarna. Stryk hjälper inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
