- Project Runeberg -  På skogs- och fjällstigar : jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland /
97

(1894) [MARC] Author: Hugo Samzelius - Tema: Hunting and wildlife
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Från kampanjerna vid stockelden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN KAMPANJERNA VID STOCKELDEN. 97
tiken så, att den antända stockelden far afbränna några
kvadratalnar mossa och kvistaffall, hvarefter markelden genom
piskning med björkgrenar eller en käpp hejdas och släckes
i utkanterna. Af största vikt är emellertid slutklämmen i
anförda paragraf: "ej må den, som uppgjort eld i skog, lämna
stället utan nödig eftersyn, innan elden är alldeles släckt"".
Det har nämligen visat sig, att endast kringkastandet af brän-
derna är otillräckligt, eftersom skogseld stundom yppat sig
efter uppbrottet från lägerstaden, när terrängen varit mycket
torr och blast påkommit. Da man till på köpet vet, hvilka
sorgliga vådor de stora skogseldarne kunna medföra, bör det
anses som en bjudande plikt för hvar och en att i detta hän-
seende iakttaga nödig försiktighet.
När kvällsmåltiden inmundigats och det började blifva
lugnt i lägret, utan att man dock ännu ville tänka på att gå
till hvila, rådde en treflig och gemytlig stämning kring stock-
elden. Där berättades, språkades samt till och med sjöngs,
allt under det man dock sökte tillse, att pipan ej fick slockna
— råkade hon göra det ändå, greps ett af de för dylika
eventualiteter i mossan nedkörda björkspöna samt sträcktes
så in i den flammande brasan och tjänstgjorde såsom tänd-
sticka. En af finnarna, den alldeles ovanligt pigge och glade
Rantatalo, narrade jämt de andra karlarne till gapskratt med
sina befängda historier. Särskildt erinrar jag mig hans referat
af den hestadianske lekmannapredikanten Erkki Anttis från
Juhonpieti uppbyggelsetal till några lappar, hvarvid skulle
hafva yttrats ungefär så här: ’•nog kan ni ju ibland ha det
bra också här på jorden, mina vänner, men voj, voj, gubbar,
annat blir det i himmelen, där ni får dansa på gullgolf och
äta renmärg, doppad i honung!" Det kan man sannerligen
kalla ett tal med största möjliga hänsyn till "de lokale For-
hold". Så sjöngs där som sagdt i folkvisans tonart om
lommen (kakkuri kakkuri harmaa lintu, lom lom du grå
fågel) — sången är ehuru enformig ganska vacker, om man
ej ser till orden, hvilka äro skäligen oanständiga i kvädets
fortsättning. Men åter andra af de finska folkmelodierna äro
förtjusande vackra i alla hänseenden, melodiosa, stämnings-
fulla, veka, innerliga, erinrande om de sånger, hvilka man
På skogs- och fjällstigar. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:15:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skogsfjall/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free