Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En dråplig forsfärd. Andjakter och äfventyr i Pajala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRÅPLIG FORSFÄRI). 107
hvars öfre ände jag1 olyckligt nog fann en bât i en rörvass-
dunge. Denna farkost, som jag’ förstod tillhörde vännen Mår-
ten, tvekade jag ej att låna utan lösgjorde den och gaf mig
ut på strömvattnet i den steniga forsen. Ehuru bäten ej inne-
höll några stakar eller s. k. forkar och jag ej kände farleden
det bittersta, ställde jag mig nu i aktern på den annekterade
"älfgäddan" och sökte att med en åra manövrera denna så
godt jag’ förstod. Farten var försvarlig och vägen krökte
duktigt mellan stellarne, men ändock lyckades jag att utan
allvarsammare missöde komma ner utför forsen. Strax härpå
mötte emellertid en annan fors, och då den förra visat sig
drägligt medgörlig, satte jag utan vidare utför äfven denna,
och på detta sätt gick det en hel fjcirclingsväg med oafbrutna,
stundom ganska branta, steniga och svåra forsar. Alla voro
likväl ej så pass djupa, att de syntes möjliga att befara på
detta nonchalanta sätt, utan flerstädes måste jag klifva ur och
springa på de hala stenarne för att kunna draga ner båten,
som naturligtvis ofta stötte fast och vid dylika tillfällen vål-
lade mig stora bekymmer, som ej stodo att afhjälpa på annat
sätt, än att jag nolens volens fick gå i vatten till knäna och
arbeta, så att svetten lackade af mig — ja, det var verkligen
lika ansträngande som onödigt allt detta! Och märkvärdigt
var sannerligen, att båten ej slogs sönder mot alla stenarne i
de grunda forsarne.
Den långa raden af forsar förlorade sig slutligen i ett
vassomkransadt träsk — hvilket jag rätt som det var skönjde
mellan strandens. väldiga, gamla granar — jag kommer verk-
ligen ej nu ihåg dess namn, men det ligger som sagdt en
fjärdingsväg nedom kåtan vid Kuusivuoma. Utloppet till
detta träsk var emellertid mer än besvärligt att passera, ty
här delade sig vattnet och rann i en mängd eländigt små
flöden ner öfver en omkring trettio meter lång stenbänk, hva-
dan jag blef nödgad att öfver detta pass draga båten så godt
som på torra land. Alldeles genom dränkt af svett lyckades
jag sedan få ut båten i träsket, där den i själfva stranden
höll på att glida undan mig för att fara sina egna vägar. Nu
rodde jag fram längs vassen och upptäckte här en krickkull,
som jag saluterade med påföljd, att en fågel stannade på val-
platsen och af mig omhändertogs — ännu en träffade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
