- Project Runeberg -  På skogs- och fjällstigar : jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland /
134

(1894) [MARC] Author: Hugo Samzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134 PÂ SKOGS- OCH FJÄLLSTIGAR.
välsinnade, hvilka kände ungdomligt och verkade som män;
än åter erotiskt melankolisk: satte en slokhatt på hufvudet,
draperade sig- i en plaid och sjöng’ sa med vek röst "Bella
Napoli" eller en annan italiensk canzonetta från något busk-
snår, hvarefter han trädde fram samt i "stämning och skön-
het" höll ett världsföraktande tal om det usla lifvet. som ej
var värdt att lefvas, när man inte kände ett dyft om, hvarför
man gick här och skräpade. — Dessa fyra norrmän utgjorde
sålunda en ganska intressant kvartett, där jag emellertid helst
tog antingen Oisen eller Gloersen till "makker", när det
gällde någon förtrolig gemensamhetssak.
Cora var som sagdt Oisens trotjänarinna, hon hade följt
honom fran Norge till Tyskland, från Tyskland till Lyksele.
Det var ett vackert och välskapadt djur med lång, glänsande
svart päls — ja, den där pälsen! I denna bodde säkerligen
tusentals snyltgäster, om man fick döma efter den stackars
"tispens" förtviflade utrotningskrig, som ofta betog oss söm-
nen, synnerligast då vi ju delade bädd med hundarne och
den lurfvige "Toppe" alltid blef narrad att sekundera — de
bultade som en tapetserare i oktober och nötte alldeles hål
på somliga af våra hösäckar, de där båda krabaterna. Allt
detta förskaffade emellertid Cora vedernamnet "Loppe-Cora".
För öfrigt hjälpte hvarken vaccinationen eller snarkningarne
oss att hålla det svarta, lätta gardet på defensiven, utan vi
pinades gement både i sömn och vaka, något som vi omöjligen
kunde afvärja, ty stammen af de små odjuren rekryterades
oupphörligt, om vi också lyckades döda några stycken, och
hundarna hade en gång vant sig vid att ligga inne — spar-
kade man ut dem, smeto de sig strax in igen, ty dörren
kunde inte stängas. Den vis är, tigger och lider! Hvilket vi
också gjorde, ehuru jag’ här skvallrat ur skolan.
Oisen och jag följdes fiere söndagar ut på jakt, ty vi
kände båda på oss, att vi kommit hvarandra nära och vär-
derade hvarandra, att vi trifdes bra i hvarandras sällskap —
och den saken borde vara ett oeftergifligt villkor vid all
gemensamhetsjakt, om man nota bene är mån om att förskaffa
sig angenäma minnen från skog och mark, hvilket lär vara
vanliga förhållandet.
Skrakkullarne hade börjat blifva skapligt vuxna, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 03:55:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skogsfjall/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free