Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Skogslif och vattenfågeljakter i Lyksele lappmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora, fulltaliga sådana funnos flerstädes i älfven. Att börja
med, eller innan vi upptäckt en viss annan jaktmark, roade
vi oss ibland med att sätta efter dessa, hvilket var ett ganska
svettigt arbete i sommarvärmen, ty utför strömvatten trafvar
skraken i väg som en pil, och man måste litet tänka på sig
själf också, enär det ju i dylika fall går mer än lätt att göra
sig olycklig med båten mot någon undervattenssten. Här
hade skraken rätt ofta den både lustiga och knipsluga vanan
att vid förföljelse tämligen snart sticka sig in under gråalens
och lappvidets snår vid stränderna, där den undgick att
uppdagas — något som vi på det hela taget voro rätt belåtna
med, ty vi funno mera behag i den vilda jakten, då vattnet
stod som en fors omkring den framrännande kullen, än att
skjuta sådan där välsignadt tranig fågel, som ingen människa
har lust att äta, om hon har tillgång till fläsk och potatis.
Emellertid fanns det något som hette Granseleavan, och
där togo vi igen skadan med tillhjälp af Cora. Det var en
vid bukt af älfven, hvars vatten rann in hit med bakström —
längre in i avan, där småholmar och vassgryndor stängde
passagen för den minsta båt, var det dock fullständigt lugnvatten.
Kring de sanka stränderna växte säf och starr i täta
rabatter, längre upp vidtog en tufvig terräng med bärris,
skvattram, Sceptrum Carolinum och Saussurea. Här kring
avan gingo vi gärna och pulsade i vatten upp till knäna,
medan Cora gick eller sam längs ruggarna för att få reda
på änder — beckasinerna lågo förstås uppe i sankmarken,
men det var ondt om dem.
Vid dylika tillfällen som de här åsyftade använde Olsen
ett par ypperliga, lösa stöfvelskaft, hvilka han kunde draga
på sig lika så långt som han var "klufven". Jag däremot
hade bara de låga pjäksorna eller möjligen några sjöstöflar
att tillgå, hvadan jag frös vida mer än O. i det kalla älfvattnet.
Emellertid gingo vi på linje efter avans stränder
och recognoscerade, företrädda af Cora, hvilken syntes hafva
flitigt och godt sök samt mycken uthållighet i den svårjagade
terrängen — ja, hon hade god näsa också och var
med ett ord ett präktigt djur, som ej drog sig för några
mödor. Det fanns ganska godt om änder här i älfbukten:
mestadels krickor och ärtor samt stjärt- och bläsänder. Hit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
