Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Skogslif och vattenfågeljakter i Lyksele lappmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in till den sannerligen förträffliga betesplatsen drogo sig för
öfrigt alla världens vildänder, det var ett öfverenskommet rasteställe,
ett veritabelt gästgifveri. Det var dock ofta svårt att
få änderna till att gå upp ur vassens eller starrens hägn,
liksom det äfvenledes var ganska svårt att göra hyggliga
skott, när man stod och balanserade i något videsnår. Men
Cora lämnade oss sitt intelligenta biträde så långt hon räckte
till och sedan fingo vi hjälpa oss själfva. Hade vi ej haft
henne för att taga reda på de skjutna eller skadskjutna änderna,
skulle vi emellertid beständigt kommit hem med tom
jaktväska, ty sådan där mark är inte rolig att ensam tas med.
Om det än är tusen gånger bekvämare att i södra Sverige
låta ro och staka sig genom en bladvass och därunder skjuta
de uppflygande änderna eller att med sin rapphönshund promenera
längs en åbrädd och på starrgrässtranden af en insjö
och där göra sammaledes, är det likväl mera ursprunglighet
och mera friskt nöje i idrotten, öfvad på det sätt, vi här
gjorde. Och så är själfva jaktmotivet så ytterst både dråpligt
och tilltalande, stämningsfullt för hvarje sann naturvän. Ty
ungefär så här ter det sig: en bukt af älfven, hvilken höres
brusa och forsa liksom långt i fjärran, en af videsnår omhägnad
fredlig och vacker bukt med säf och simnate. Vår
båt sitter fast i en vassrugge, kring hvilken vi vada med
gevär på arm, medan hunden plaskande simmar med högt
buren nos och vattendrypande svansfana, simmar graciöst
som en utter i den solglittrande viken. Så lyftar då den af
hunden påstötta anden inne i täta vassen, har ett fasligt göra
att komma opp och förefaller tung i "nedan" likt en gås —
vattnet rinner från fjädrarna, och solen försilfrar droppet som
springbrunnsflödet i ett sagospel. Nu, när anden stiger i
maklig fart, är just den behagliga tiden för skottet, som ej
heller låter vänta på sig — — och så simmar Cora fram
och apporterar fågeln à la français till sin husbonde. Till
tack får hon en smekning på sitt våta hufvud och ett vänligt:
"det var pinedød snildt, bikkjan min!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
