Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Senhöstäfventyr i vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han jämförelsevis föga frestad och har samtidigt utsikt att
kunna bevara sig — och att gå tillbaka. Ty lätteligen kan
han förlora sig på andra sätt — ej minst vid glasens eller
kortens enerverande retelser under genomvakade nätter, då
eftertanken blåses ut med tobaksröken och kulturfernissan
rinner bort med svetten. Det s. k. snöflet börjar då med
"märgbensfrukosten", fortsätter med "surströmmingssupén"
och afslutas med en hazardspelsnatt, som kan räcka dygn
igenom. Folk af båda dessa slag har jag träffat här och
vet således, att de verkligen finnas till — dels sensibla
Hamletstyper i pjäksor, dels äfven figurer sådana som
vildmannen med klubban i Lapplands gamla landskapsvapen,
ehuru säkerligen ej alla egt lika präktiga muskler som denne
ödemarkens Herkules.
Hvad mig själf beträffar, vill jag helst slippa bryderiet
att fundera ut, till hvilken kategori jag vore hänförlig eller
möjlig att inrangera — den saken anförtror jag lugnt åt
hvarje medelmåttig biograf, som ju har alla förutsättningar
och nödig säkerhet i omdöme för att kunna komma till rätta
äfven med den mest komplicerade människonatur, något som
jag för min egen lyckas skull ej hoppas vara. Emellertid
var jag hjärtinnerligt road af att ligga ute på ströftåg i
markerna och att därvid studera naturen och infödingarna så
mångsidigt djupgående, jag hade möjlighet till, och därför
var hvarje anledning till något dylikt mig särdeles välkommen.
En dag i medlet af oktober 1889 erhöll jag länsstyrelsens
förordnande att såsom sakkunnigt biträde närvara vid en
flottledsyn i Areajoki, hvilket vattendrag jag redan kände
från ett par föregående färder. Vi voro denna gång flere,
som gjorde följe ut i skogen: jägmästare O. R. H—m,
kommissarien G. S—hl—g, undertecknad och kronojägaren Löfstrand,
hvilken senares namn finnarna förstås öfversatt till
Lehtiranta — à propos deras benägenhet att öfversätta svenska
tillnamn, som äro svårförstådda eller svåra att uttala, erinrar
jag mig, hurusom en numera död kamrat, jägmästare P. F.
M. von Wedderkop, under sin tjänstgöring i Pajala kallades
Ilmakuppi af finnarne; detta "vedernamn" är bildadt af ilma
= väder och kuppi = kopp, kaffekopp. Med mitt namn, som
erinrar om tusentals finska, gjorde man inga förändringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
