- Project Runeberg -  På skogs- och fjällstigar : jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland /
143

(1894) [MARC] Author: Hugo Samzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SENHÖSTÄFVENTYR I VILDMARKEN. 143
stränderna. Dessa voro minsann ändå svåra nog" att komma
fram på, och hvarken sprängning-en eller rensningen af skog och
buskar kunde vi för öfrigt finna tillfredsställande i närvarande
skick, medan däremot nästan alla Mårtens arbeten utan an-
1 t
märkning godkändes. Särskildt omkring forsarne, där terrän-
gen i allmänhet brukar vara mycket vild och svårtillgänglig,
erbjöd vår lärd allsköns besvärligheter : där gingo vi bestän-
digt "på halfspänn" och klefvo med sträckta muskler på de
hala, frostlupna klippblocken eller ansträngde oss af alla krafter
för att tränga fram genom de risiga videsnåren med dessas
dolda fallgropar mellan stenarne. Tjocke kommissarien pu-
stade och svettades, så att det var riktigt synd om honom —
han föreslog också litet emellanåt en "piphvila", hvilket hjär-
tans gärna beviljades.
Där inga forsar mötte, gick vår färd dock vanligen fram
på det frusna vattendraget. I têten klef den orädde och trot-
sande H—m med ludemössan på skulten, bössan på axeln
och händerna inkörda i jaktrockens fickor, klef utan vidare
på i sina sulade jaktstöflar och tycktes vilja gifva blankt katten
i, om det skulle bära eller brista—jag var fiere gånger mycket
orolig för honom, ty till följd af sin mindre goda hörsel förnam
han sällan braket i isen. När då vi andra stötte hål med
våra käppar, som själfbevarelsedriften satt oss i händer, och
visade honom, huru tunn isen verkligen var, skrattade han
bara och gick på, om han ej rent af på sattyg ställde sig att
gunga, så att isen sviktade och remnade och kommissaren
bleknade. Den sistnämnde höll sig dock tämligen konsekvent
på landbacken vid alla kritiska tillfällen, hvartill ej minst hans
fetma ju också fullt berättigade honom. Emellertid var det
ingalunda omöjligt att klifva ner sig, det sågo vi på krono-
jägaren, som fick sig’ ett oförtänkt kallbad, ehuru han hade
staf i hand och vid olycksfallet skridskor på fötterna. Men
H—ni påstod med all möjlig ifver att han till fullo kände,
huru mycket isen tålde, och han hade verkligen ej oturen att
blifva öfverbevisad härom.
Vi hade kommit till Kursunkangas och tag’it den i den
öfre stora krökningen därstädes uppförda, 120 fot länga sten-
kistan eller stvrdämningen i betraktande. Rätt som vi gingo
fram i stenskraflet längs forsen, fick jag ögonen på en and,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 03:55:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skogsfjall/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free