- Project Runeberg -  På skogs- och fjällstigar : jaktskildringar från nordligaste Västerbotten och Lappland /
145

(1894) [MARC] Author: Hugo Samzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SENHÖSTÄFVENTYR I VILDMARKEN. 145
in under en gran och somnade. I stället "dånade" kommis-
sarien och han själfva — genom att snarka så besatt, att jag-
ett par gånger måste väcka dem genom att ropa "björn/",
hvilket har god effekt i vildmarken. Det var emellertid myc-
ket varmt och skönt i lägret, hvilket nog ej behöfver till-
skrifvas uteslutande kiisselin och toddarna utan att vi hade
bra på oss: kommissarien hade en tjock lappmudd, H—m en
lång, blå, lapsk sommarkolt eller s. k. kapte (=finskans takki),
och jag’ var nöjd med min kära jaktrock, oförgätlig i håg-
komst!
Från Järämäkurkio drogo vi följande dag vidare uppför
älfven, som härstädes sväller ut till ett par ganska stora träsk:
Alainen- och Ylinen-Kursujärvi. Vid det senare af dessa, som
jag lifligt mindes från mitt nattliga äfventyr i augusti, besågo
vi nu den 500 fot långa stenkistan på norra stranden af
forsen. Och så bar ^et på isen af till de öfre forsarnes långa
rad, där jag* haft det okynnet att styra utför vid samma till-
fälle — O. R. H. skrattade riktigt godt åt min skildring här-
af och tyckte, att "det var förbannadt rätt gjordt", ehuru det
ju bara vara struntforscir. Gärna medgaf jag, att de voro
långt ifrån "första-klass", men upplyste också på grund af
fakta om, att de ändå kunde förskaffa en ensam karl tillräck-
ligt arbete och hufvudbry. I en af dessa forsar sågo vi nu
en strömstare, denne ensligheten älskande lilla vackra fågel,
hvars enda glädje är att få sitta på en sten oclt spegla sitt
hvita bröst i en blank fjällflod, som rinner fram genom
tysta skogar, dit människobuller ej når. Areajoki är just en
sådan där enslig fjällflod! Hör, livad C. Hauch skrifver:
"I Skoven synger den vilde Fugl
saa langt fra den banede Sti;
dog Mfengden kjender den ikke,
den kommer ei der förbi.tt
-Jag vill ej alls yttra mig om, hvad som innebäres i denna
otvetydiga symbolism, utan endast säga så mycket som så,
att lika visst som åtskilliga människor ej gitta taga kännedom
om sådana skogens eller vildmarkens friborna varelser, hvilka
bidraga till att förläna denna dess egendomliga karaktär, lika
visst finns det vildfåglar, som äro förtjusta öfver att ej känna
till människan, enär hon ofta bringar sorg och än oftare förgör.
På skogs• och fjällstigar. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 03:55:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skogsfjall/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free