Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. På harjakt i damsällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P A H A R J A K T I D A M S Ä L L S K A P . 173
det drag-it oskäligt långt ut på tiden, och dagen var nu sa
pass framskriden, att det redan var nästan torrt i skogen.
Emellertid vandrade vi fram längs vägen g’enoni det än ku-
perade och af sten öfverflödande, än hedländta landskapet,
där mognande lingon och blåbär växte vid dikesrenen. Vi,
som skulle föreställa jäg’are, gingo främst — efteråt komino
damerna så skyndsamt den ymniga bärtillgången tillät.
Efter en stunds marsch mötte vi en grästäckt blötäng,
och när vi på en kafvelbro kommit öfver denna, fìngo hun-
darne opp. Drefvet drog klingande i väg’ öfver heden och
gick efter en stund ur hörhåll bortom en hög, med ungtallar
beväxt grusas. Vi ilade efter inåt marken, men ej det minsta
gny stod till att höra — troligen hade väl hundarne tappat,
tänkte vi. Nu återvände vi fram till "upptaget" vid vägen i
förhoppning, att jösse så småningom skulle komma tillbaka
hit, men livad fingo vi då se? Jo, där sutto de ljusklädda
damerna på en flat stenhäll och plockade lingon — och
bredvid låg den ena hunden på rygg och slängde sig väl-
belåtet i renmossan. På vår förfrågan, hvarifrån den gynna-
ren kommit, pekade de båda fruntimmerna i riktning mot
grusåsen och upplyste, att rätt som de suttit och språkat,
hade hunden sprungit förbi i skogen — de hade då tyckt
synd om den och lockat den till sig, och han hade ej dröjt
att under viftningar med svansen hörsamma den vänliga in-
bjudningen till ett litet dolce-far-niente, som vi dock ej för
tillfället kände oss hågade att tillstädja krabaten.
Men livar höll den andra hunden, madame Löna, hus
månne? Hon hade ej låtit se sig, men så var hon också van
vid bättre ordning — hon höll nog som bäst på att snusa
öfver någon torr sandmo ! Vi bådo emellertid nu damerna
att fortsätta fram till Ytterbyn och där taga in hos Svanbergs
på Holmen, medan vi ströfvade inåt skogen för att söka få
klarhet i drefvet. Sagdt och gjordt — damernas ljusa ylle-
klädningar försvunno snart vid en vägkrök, och vi traskade
i våra pjäksor åt ett annat håll, följda af prissen från Vallen,
som knappast gick från fötterna på oss samt tydligen var
mycket ohågad att gifva sig ut på något vidare sök.
Länge och väl vandrade vi öfver heden med dess tung-
trampade sand och under stegen sönderknastrande torrgrenar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
