Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En jägare i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 P Â S K O G S - O C H F J Ä L L S T I G A R .
under något gynnsammare snöförhållanden, hvarför Tsjappes,
som länge stoltserande följt oss med sin renkalf i munnen
och emellanåt knipit sig- en bit däraf, till sist fann det alltför
besvärligt att söka fortskaffa det oförmodade bytet vidare och
med en saknadens vemodiga blick lämnade sitt rof i skäligen
söndertuggadt tillstånd.
Ej så långt härefter sade plötsligt den karl, hvilken så-
som bärare följde med från Killingi: "mie kuulin koiran vissisti
haukuvan, meillä pitäs olla lapin kylä näissä paikkoin!",
d. v. s. så mycket som: "jag hör bestämdt en hund skälla,
vi måste ha en lappby här i närheten!" Denna intressanta
iakttagelse syntes ock Tsjappes vilja bekräfta genom att ett
tu tre ränna i väg inåt björkskogen med sådan fart, att han
ibland höll pa att lefvande begrafvas i snödrifvorna. Trots
att vi skulle nödgas göra en lång krok genom att gå i den
al hundskallet angifna riktningen, beslöto vi likväl att göra
detta och nådde efter en stunds förlopp fram till en skogs-
backe, där vi träffade tvenne lappkvinnor, den ena gammal
och häxlik, den andra ung och "täck" — jag bör kanske med
detsamma säga stryktäck, så att det ej blir något missförstånd!
Hon var helt enkelt en riktig "fjälluggla!" Tsjappes befann
sig som bäst i full batalj med tre lurfviga hundar, renhjorden
syntes beta på de kringgifvande björkmarkerna. Efter att
hafva formerat ömsesidig, särdeles hastig men likväl tillräck-
ligt noggrann bekantskap skildes vi härefter just som kvin-
norna med höga rop kommenderade hundarne att samla de
spridda renarne.
En ej alltför lång promenad förde oss sedermera till en
myrsträckning, där vi efter lapskornas anvisning råkade en
lägerplats med tvenne kåtor, hvarest nordkaitumlappen Mikkel
Marsa residerade med barn och tjänstefolk — gumman hans
var död. Med den gästfrihet, som är vanlig i hvarje ödemarks-
hem, inbjödos vi genast efter ett "terve, terve!" (välkommen,
välkommen!) att slå oss ner i ena kåtan och smaka en tår
kaffe, medan vi redogjorde för, livad vi egentligen voro för
ena — Mikkel stod minsann inte handfallen han, ehuru han
ej på länge sett en främmande själ och var högligen förvånad
öfver vår ankomst till hans by (med "lappby" förstås en en-
sam familj med kåtor, bohag, kördon, hundar och renar). Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
