Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En jägare i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fiskari-Pietis egen mun, berättat för Olof Elias’ Kaalasluspa,
och han har själf talt om det för mig, så att det är sant.“
Detta underbara äfvehtyr af äkta lapsk karaktär — de
där “håriga maskarna, stora som fjäll-lärkor“, voro idel
välbekanta trolldomsfunder — innehöll emellertid bl. a. ett
märkvärdigt tal om “stenkyrkor“ på fjället. Hvad i all världen
kunde därmed menas? Att det var öfverdrift och ej att förstå
efter ordalydelsen, var ju klart, men betydde de där
“stenkyrkorna“ en samling säjtar (stengudar), eller hvad menades
månne härmed? Inga vidare förklaringar stodo att få, utan
jag fortsatte min fjällfärd öfver Kerunavaara och Luossavaara
till Kurravaara vid Torneälfven, hvarifrån jag begaf mig till
Jukkasjärvi och rände utför de vilda forsarne ner till Vittangi.
Här berättades det då för mig, att toppen af Vittangivaara
vid Vittangijärvi skulle vara en “uhrilaki“ eller offertopp, ett
gammalt lapskt offerställe med ett ord, och att där på fjället
skulle finnas några märkvärdiga “byggnader“ af sten. Då
fjället i fråga låg mycket illa till uppefter Vittangiälfven —
fågelvägen var det ungefär 6 mil dit i en riktning, som var
alldeles motsatt den, i hvilken jag ämnade fara — kom jag
ej heller nu i tillfälle att något närmare taga reda på de där
märkvärdigheterna utan kunde endast i minnet gömma, hvad
jag hörde folket säga.
Något år efteråt fick jag emellertid ett uppslag, där jag
tror lösningen på gåtan ligger. Jag erhöll nämligen då från
ett antikvariat i Tyskland ett litet särtryck af “Illustreret
Nvhedsblad“ år 1852, som upptager en artikel om
“Vildrenen“, skrifven af framlidne norske forstmästaren P. Chr.
Asbjørnsen, känd ej minst såsom framstående sagoförfattare.
Jag kom ovillkorligen att erinra mig de där “stenkyrkorna“
och “stenbyggnaderna“, när jag här läste Asbjørnsens
uppgift, att renen i norska fjällmarken fordom fångades i
“Dyrgrave“ eller “Dyrstuper“, som uppfördes af flata, ofvanpå
hvarandra lagda stenar, så att hvarje graf bildade en aflång
fyrkant af tre alnars längd och 4—6 kvarters bredd,
hvarjämte djupet synes hafva varit 2—3 alnar. Renarne togos
där på i marken nedkörda spjut. Mellan grafvarne funnos
stengärden med branta sidor af ett par alnars höjd. A. nämner
vidare, att mångfaldiga dylika fångstvallar eller fångststupor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
